Det grävs bland mejl när transparensen brister

Knapphändig information om strategifrågor

Från och med mitten av mars när Folkhälsomyndigheten kunde konstatera att Sverige hade fått allmän smittspridning, kommunicerade både Folkhälsomyndigheten och regeringen att en ny fas hade inträtt som innebar nya arbetssätt. Målet var inte längre att stoppa smittan. Nu var målet att bromsa smittan. Man uttryckte stor tilltro till kommunikationens effekter. Och att hålla samhället så öppet som möjligt skulle hindra både chockeffekter på ekonomin och försämring av folkhälsan. Fokus flyttades från att försöka stoppa importerad smitta med testning och smittspårning, till att viga resurserna åt vårdmiljöer och de mest sårbara grupperna. Inresande och lindrigt sjuka hanterades nu enbart med rekommendationer – res inte om du är sjuk, stanna hemma vid symtom, tvätta händerna. I april tillkom rekommendationen att hålla avstånd. Även om regeringen publicerade en sammanfattning av den svenska strategin den 7 april, kvarstod flera frågor och nya väcktes. Varför var målet att bromsa smittspridningen och inte stoppa den? WHO företrädde ändå fortfarande linjen att smittan skulle stoppas med testning, karantän och smittspårning. Vidare, vilka var de strategiska alternativen som man valde mellan? Och vilka skulle konsekvenserna kunna bli om en viss bromsning av smittspridningen ändå innebar att den fortgick? Vi förstod ju snart att en andel blir allvarligt sjuk. Medan dessa frågor hängde i luften började Folkhälsomyndigheten vid sina pressträffar att erbjuda en förklaring till att smittan skulle bromsas och inte stoppas.

Folkhälsomyndighetens förhoppningar gällande immunitet utan vaccin

I den här nya fasen som beskrevs, sammanföll koncentrationen av resurser till sjukvård och riskgrupper med Folkhälsomyndighetens budskap att viss samhällsspridning skulle kunna ha en positiv effekt. Efter att själv nyligen ha avslutat en genomgång och analys av alla vårens pressträffar, kan jag konstatera att myndigheten vid ett femtontal pressträffar i april och maj uttryckte förhoppningar om immunitet utan vaccin. Resonemangen omfattade i korthet att med en viss smittspridning i samhället borde en andel av befolkningen bli immun, vilket skulle kunna bidra till att minska R-talet, bromsa smittan, minska trycket på vården, och successivt minska restriktionerna för de äldre. Att bromsa smittan men även få en viss immunitet skulle dessutom innebära en mer långsiktigt hållbar hantering i jämförelse med andra länder som stängde ner och som så småningom, när de öppnade upp igen, antogs bli drabbade värre av nya smittvågor än Sverige. Detta kommer till uttryck i åtskilliga uttalanden. Vid pressträffen den 21 april nämner myndigheten att ”det är viktigt att komma ihåg att så länge som det är många som inte är smittade finns risk att smittan kommer tillbaka.” Dagen därpå uttrycks liknande tankar gällande smittspridning och immunitet utan vaccin: ”Vi löser mycket av andra problem, när vi får en stor del av befolkningen som är immun, med sjukvård och IVA och sådant.” Nästan dagligen återkommer liknande budskap vid pressträffarna, som den 23 april då Sverige, som hade valt att hålla samhället öppet, jämfördes med länder som hade valt att stänga verksamheter: ”Fler stockholmare kommer att nå immunitet än i länder där färre har exponerats.” Det är den här typen av resonemang, uttryckta i tal, som kan motivera att smittan borde bromsas och inte stoppas. Några mer formellt uttryckta förklaringar till vägvalet är svåra att hitta.

Avsaknaden av kända beslut och protokoll gällande en svensk strategi

Ytterligare underlag om den svenska strategin än sammanfattningen den 7 april tycks inte ha kommit ut i offentligheten och diskuterats. Vid konstitutionsutskottets utfrågning av socialministern Lena Hallengren framgick till och med att Sverige inte hade någon formellt beslutad strategi. Man har haft mål, sades det, bland annat att ”sätta liv och hälsa främst” rapporterade Aftonbladet. Med detta mål i beaktande blir det ändå svårt för många att förstå Folkhälsomyndighetens tidigare hållning att det bara är huvuddelen av smittan som ska stoppas, att det är verksamheterna som man antar driver smittan mer än andra som ska kontrolleras, samt argumentet som har återkommit i meningsskiljaktigheter om både skyddsutrustning och asymtomatisk smitta, att målet ändå inte är att stoppa all smitta. Men även den smittspridning som är av mindre betydelse i ett makroperspektiv, drabbar en mindre andel människor hårt.

Inte heller inom Folkhälsomyndigheten tycks det finnas en formellt beslutad handlingsinriktning. Ledningsgruppens mötesprotokoll samt myndighetens beslut gällande COVID-19 från våren 2020 rör enskildheter snarare än det övergripande arbetet eller är för kortfattade för att ge någon substantiell information. De minskar inte informationsasymmetrin mellan invigda och medborgare gällande strategifrågor. Den krisledningsorganisation inom myndigheten som fick ansvaret för hanteringen av coronakrisen från den 3 februari till den 1 april har överhuvudtaget inga protokoll eller mötesanteckningar som delas. Det hade varit en intressant period att få veta mer om annars. Vi såg då exponentiell smittökning, resenärer i tiotusental som kom in i Sverige från ett delvis nedstängt Italien, och stora evenemang i exempelvis Friends Arena när andra länder tillämpade restriktioner.

Utan beslut och protokoll är mejl ett auktoritativt material  

För att återknyta till den grävande journalistiken, kan man konstatera att den möter ett informationsbehov i ett Sverige som har saknat en formellt beslutad väg i pandemin. En beslutad handlingsinriktning har saknats på såväl regeringsnivå som på myndighetsnivå, vilket väcker frågor om möjligheterna till ansvarsfull styrning. Det väcker frågor gällande ansvarsutkrävande. Det väcker till sist också frågor om vad som kan betraktas som ett auktoritativt material. I strategifrågornas beslutsvakuum framstår den grävande journalistikens källor som något av det mest auktoritativa material som finns, med helt otvetydiga utsagor i mejl om vad som var Sveriges strategi och varför. Jag tänker till exempel på Anders Tegnells mejl till Peet Tüll, som helt utan antydan till tvekan pekade ut immunitet utan vaccin som Sveriges vägval, och som har rapporterats brett. Om de ansvariga vill hävda att utsagorna om strategin, som Karlstens och Anderbergs arbete har visat, inte stämmer, vore det bra om mer auktoritativa källor och protokoll kunde läggas fram i offentlighetens ljus.

Joel Rasmussen