Ibsens "Brand" på Nya teatern.
Det torde knappast vara värdt att komma med någon "tydning" af "Brand", detta underliga drama, som länge efter att det utkommit, varit föremål för de mest stridiga uppfattningar, och som i likhet med alla andra betydande diktarverk affödt en hel literatur af tidskrifts- och tidningsartiklar. "Brand" har för många af den yngre generationen varit någonting af en bibel, och intrycket i tisdags, när stycket gick öfver Nya teaterns scen, var mäktigt; det kändes, som om en stark vind blåst genom salongen, sopat bort hvarje minne från operetten och farsen och gjort rummet stort och högt och luften ren, så att de starka tankarne obehindradt måtte tränga fram till den lyssnande samlingen af menniskor, hvilken fylde salongen från golf till tak.
Denna publik skulle kunna förtjena sitt särskilda kapitel. Ty så stilla, man kan nästan säga andäktigt, satt från kl. ½ 7 på e. m. ända till nära 1,15 f. m. hela denna stora menniskomassa. Jag vet ej, om man fortfarande, som Brandes säger, hörde på "Brand" som på ett slags poetisk predikan, en uppbyggelsebok, eller om man var tragiskt gripen af den stora personlighetens menskliga öde. Men jag vet, att man satt stilla och tyst, och att orden från scenen hade en klang, sådan som man drömmer sig, att de borde kunna hafva i en kyrka.
Ridån går upp.
Det är höga berg, snö och dimma (en dimma, som kanske har väl tydliga sömmar), och genom dimman hör man Brands samtal med bonden.
"Jag går en höfdings bud."
"Hvad heter han?"
"Han heter Gud."
Dimman lättar, och man ser Brand första gången mellan dessa höga, hopklämda fjäll, som stänga utsigten. Och just detta är det, som hela tiden följer Brand, så att man förstår honom på scenen så oändligt mycket bättre, än när man läser boken. Scen ifrån scen följes man af dessa höga, stela berg, och intrycket af denna milieu, i hvilken Brand lefver, är så starkt, att man nära nog tänker på dem, äfven när scenen visar oss det inre af Brands hem med sin troget återgifna norska inredning och det allvarliga, stränga möblemanget. Ty det är djupt nere mellan dessa fjäll, som Brand har sin barndoms minnen gömda. Det är dessa, som stängt ute solljuset från hans lif, som låtit honom se in i sig sjelf så intensivt, att han tvingar sig till hårdhet, äfven när hans hjerta blöder under ansträngningen. Det är i denna omgifning, han lärt sig att omfatta offrets idé med en kärlek, så våldsam, att han till ingen nytta sätter lifvet in på denna idé och slutar i den andliga is, som breder dödens kyla öfver alt friskt pulserande lif. Det är en stor och blifvande förtjenst af styckets iscensättare, att han på sätt, som här skett, understödt denna skaldens tanke, hvilken är en af de poetiskt vägledande för att rätt kunna uppfatta stycket.
Hr Hillberg visar sig i första akten lugn och beherskad. Brand är här en fanatiker, men en fanatiker, hos hvilken glöden ännu endast glimmar under askan. Och först när man kommer in i andra akten, förstår man till fullo, hur djupt och säkert skådespelaren fattat sin uppgift. Som motto på en redogörelse för hans spel såsom Brand, kan blott sättas Agnes ord, när hon första gången ser Brand: "Hvor han voxte, mens han talte." Från den stund, då Brand stiger i båten för att, trotsande ovädret, bära ordets tröst till den döende, har man mannen klar. Och hr Hillbergs stora förtjenst i denna skapelse, med hvilken han nästan stält alla sina egna föregående i skuggan, ligger ej i enskildheterna. Den ligger deri, att han spelar rollen så, att man hela tiden känner allvaret, som talar i Brand, spelar den så, att man vid Gerds vilda replik, att hon ser spåren af spikarna i hans händer, ovilkorligen ryser till och får tårarna i ögonen. När bonden i andra akten ber honom stanna på den jord, der han var född att verka, är åskådaren med i denna afgörandets stund och när Agnes i den tredje frågar honom "Tror du på Herrens kallelse?", då tvekar man icke, man tror blindt på det klara, ljungande ja, som följer. I det ögonblicket gaf skådespelaren åt Brand ett skimmer af sanningsvitne, som var så strålande och fullt att man mindes detta "Ja" ända in i den scen, när lavinen begrafver honom. Hela figuren har en prägel af storhet, som underhjelptes af utseendet, i hvilket något menskligt underkufvadt, som understundom kom fram, på ett egendomligt sätt var blandadt med hänförelsens energi. När hr Hillberg vid Agnes´ beslut i andra akten att stanna hos honom vänder sig om och ser på henne, då låg det endast i hans blick och i det sätt, hvarpå han höjde hufvudet, ett uttryck af stark kärlek och ett darrande behof af lycka, som kommer igen, när han i tredje akten tillkämpar sig beslutet att stanna på en plats, der hans barn måste dø. Och när han i den fjerde ser på hustrun, till dess att hon liksom böjd under hans blick tar fram barnets hvita mössa, som hon dolt vid bröstet - då känner man allvaret hos honom, man krymper ihop vid tanken på denna järnhårda vilja, som ej kan slå af på något, - hur hr Hillberg gör detta, må vara hans hemlighet - men man känner samtidigt för den Brand, som måste lida af, hvad han då gör. - Blott en enda detalj vill jag erinra om. Det är om hr Hillbergs sätt att säga tredje aktens slutreplik: "Jesus, Jesus, gif mig ljus". Han säger de första orden på knä med hufvudet lutadt mot muren. Hans stämma darrar af undertryckt ångest. Men vid ordet "ljus" står han upprätt och slungar ut ordet med något, som står på gränsen af trots, men hvilket får karaktären af en berättigad fordran. Det är detta att sjelf kunna uppfinna i rollen, som karakteriserar, huruvida en skådespelare är konstnär eller icke.
Man har skämtat med, att hr Hillberg tagit blåa bandet. Han har sjelf svarat i Brand.
Agnes spelas af fru Engelbrecht på ett verkligen utmärkt sätt. Hon har i första akten öfver hela sin person något af flicka, som är förtjusande. Och i synnerhet vid de milda och lugna ställena känner man i hennes framställning den qvinliga hängifvenhet, som är så stark, derför att den är så stilla, och den stora scenen i slutet af fjerde akten blir gripande. Bäst äro kanske andra aktens scen med Brand och monologen i fjerde akten, der hon ser ut öfver kyrkogården och i tankarna jollrar med sitt döda barn.
Hr Engelbrecht gaf en god bild af Einar på gamla dagar, när denne blifvit läsare, men vid hans första uppträdande saknade man illusionen. Hrr Gründer och Svedberg återgåfvo på ett lyckligt och karakteristiskt sätt fogden och presten. Fröken Klefberg var förträfflig som Brands moder, och fröken Lund spelade Gerd med uppfattning och säkerhet, men synes för reflekterad för att gifva föreställning om det lössläppt vilda i denna underliga fantasiskapelse.
Inropningar förekommo hela tiden i massa, särskildt inropades hr Hillberg och fru Engelbrecht. Och till sist fick hr Josephson på detta sätt mottaga en välförtjent tack från publiken. Hr Josephson har nu till sina uppsättningar af Faust och Peer Gynt ytterligare lagt Brand. Och det har redan antydts en del om denna sista uppsättnings förtjenster. Den eger i sjelfva verket många och stora dylika, och man måste beundra den mans energi, som, trotsande de svårigheter detta stycke erbjuder, når ett sådant resultat. Dock skulle säkert stycket vinna betydligt i inre halt på, om den musik, som här och der beledsagar talet, borttoges. Den kan försvaras, när Gerd uppträder i tredje akten, möjligen också i slutscenen, men svårligen, när den tillåtes att vara med i den ofvan berörda repliken: "Jesus, Jesus, gif mig ljus". Der stör den skådespelarens kanske allra bästa point. Åskådarens fantasi underhjelpes ej der, utan intrycket förytligas.
Men detta är detaljer. I sin helhet var aftonen en triumf för hr Josephson. Och det är glädjande att se, att allmänheten understundom kommer att tänka på regissören, hvars medverkan man endast spårar i resultaten, men som dock är eller bör vara själen i arbetet.