Teater.
«Brand». Enligt löfte återkomma vi nu tili en granskning af uppförandet å Nya teatern af Henrik Ibsens mäktiga idédram «Brand».
Brands rôle, hvilken utfyller större delen af det omfångsrika dramat, har anförtrotts åt hr Hillberg. Det är en öfverväldigande kraft i denne konstnärs spel, som oemotståndligt rycker åskådaren med. Han framställer ej Brand såsom någon egentlig fanatiker utan nöjer sig att starkt betona den stränga religiösa pligtkänsla att fylla sitt kall och vandra sin väg, hvarthän den än månde leda, som utgör grundvalen för Brands väsen. Han dignar väl understundom ned under den försakelsens och offervillighetens tunga börda, som hans oblidkeliga kraf, intet eller allt, pålägger honom sjelf och andra, men han bär henne med ståndaktighet intill det sista.
Denna orubbliga trosfasthet har dock i hr Hillbergs spel intet af hårdhet. Under den yttre isskorpan flödar alltjemt en ström af varm känsla, hvilken esomoftast bryter fram. Man känner, att hans Brand sjelf lider af att låta andra lida. Hans vekare natur vrider sig och vändas under de slag han utdelar, och denna hans egen smärta försonar oss med den smärta han vållar.
Detta försonande drag vet skådespelaren att hålla fram med synnerligt fin uppfattning. Härigenom lyckas det honom att framtvinga vårt deltagande äfven i sådana scener, som dem i fjerde akten med hustrun, der Brands skenbara hårdhet, för att icke säga grymhet, eljest lätt skulle verka frånstötande. Ty vi förnimma att med detsamma han här krossar sin makas hjerta, krossar han ock sitt eget.
Vid Brands sida såsom diktens veka, hängifna offerlam, Agnes, står fru Engelbrecht. Hennes spel var godt och fint utarbetadt. Hon tycktes dock lägga för mycket af kraft deri. En qvinna, sådan som den fru Engelbrecht framställer, dör ej af brustet hjerta. Sitt sannaste uttryck fick hennes spel i tredje akten i framställningen af den ännu lyckliga modren och makan.
Den lifslustige konstnären Ejnar, hvilken skalden i sista akten låter återvända såsom «väckt», spelas af hr Engelbrecht. Mot hans uppfattning af rôlens senare del vilja vi göra en anmärkning. Ejnar har blifvit trosfanatiker, men är alldeles icke i dikten framstäld såsom någon skrymtare, hvartill hr Engelbrechts tolkning synes sigta.
Fröknarne Klefberg och Lund gåfvo sina resp. rôler, modren och Gerd, på ett förtjenstfullt sätt, den senare chargerade dock kanske något sitt parti.
Att döma af det ihållande bifall, hvarmed Brand såväl i tisdags, då stycket första gången uppfördes, som i går, mottogs af den talrika publiken, synes direktör Josephsons något vågade försök att upptaga det på Nya teaterns spellista hafva utfallit gynsamt.
Tvifvelsutan innehåller «Brand» också mycket sceniskt verkningsfullt, äkta dramatisk lif. Så är till exempel tredje aktens slutscener, der Brand slites mellan sin egen faderskänsla och de andliga kraf, hvilka han förut obevekligt stält på andra, och hvilka nu lika obevekligt vända sig mot honom sjelf, fordrande sonens lif såsom offer, af ypperlig och ädel scenisk verkan, men i längden kräfves det hela hållkraften af en Hillbergs mästerliga spel för att ej åskådarens intresse skall slappas under tyngden af den abstrakt religiösa spekulation, som bildar driffjedern till styckets handling, och som finner sitt uttryck i en visserligen tankerik och djupsinnig men för scenen alltför litet koncentrerad dialog.
Här och hvar gifver det sig dessutom tydligt tillkänna att «Brand» diktats för att läsas och icke för att ses. Detta framträder klarast i den oerhördt långa fjerde akten, hvilken nästan alldeles saknar rörelse och yttre scenisk handling samt derför, oaktadt den vid läsning är en af de mest gripande i dikten, vid uppförandet á teatern sätter åskådarens tålamod på ett hårdt prof.
«Brand» på scenen kan, tack vare hr Hillbergs präktiga tolkning af hufvudpersonens karakter, gifva en intressant och lefvande illustration till läsdramat, men det blir dock aldrig annat än en illustration, som tarfvar kännedom om texten för att rätt förstås.
På styckets dekorativa uppsättning tyckes ganska mycken möda och kostnad hafva blifvit nedlagd. Särskildt utmärkte sig sista aktens sista tableau, «iskyrkan», för en mycket vacker snöfjellsdekoration, hvilken vid rideauns uppgång helsades med applaud.