Anonym anmelder i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning

Att Nya teaterns styresmän icke dragit i betänkande att på spellistan upptaga Ibsens «Catilina», som lär vara hans dramatiska förstlingsarbete, det är ej så mycket att säga om, helst som denna teater visat sig vilja arbeta ur andra synpunkter, än der blicken träffar på skimrande «kassastycken»; men att Henrik Ibsen, kommen till mognad, velat låta ett sådant dramatiskt odjur, som Catilina, bära ut hans namn till en allmänhet, som deri vant sig att se en fullgod borgen för en dramatisk konstbyggnad af mindre vanligt slag, det är fast obegripligt och ännu obegripligare blir detta, när man vet, att han för ej så länge sedan kostat på Catilina en öfverarbetning. I Ibsens Catilina känner man föga mer än namnet till romerska historiens. Man har en ädel, folkfrihetens hjelte framför sig, som vill visserligen med förfärliga medel, men sådant tillhörde tiden krossa tyranniet och pånyttföda sitt fädernesland, hvars förfall han begråter. Skalden har dock dragit sig för att låta honom utföra detta storverk annat än i predikningar och deklamationer, hvarjemte hela hans tid upptages af drömmar, syner och hvarandra rakt motsägande beslut. Ingen konstnär i verlden, tror jag, skulle förmå af denna Catilina skapa någonting mänskligt giltigt, hr Hillberg förmår det icke heller. En annan föga mindre bisarr karaktär är Furia, som, för att hämna sin systers kränkta ära, förföljer och slutligen tillintetgör Catilina trogen som skuggan, obeveklig som det antika ödet, sedan hon af Curius, Catilinas skyddaling, blifvit upphemtad ur den graf, der hon, såsom en försumlig Vestas prestinna, lefvande inmurats. Fru Fahlmans framställning af denna Furia är emellertid det mest tilltalande i hela dramat, sådant det framställes på Nya teatern, der det antagligen icke länge kan hållas uppe och synbarligen icke heller påräknats få långt lif, ty nya program äro vid denna arbetssamma scen redan i det närmaste färdiga.

...