Teater och Musik.
«Ett dockhem»,
skådespel i 3 akter af Henrik Ibsen.
Man säger, att «söndagsbarn» framför andra skola ega förmågan att «se syner» samt att mycket, som för andra dödlige är insvept i ett mystiskt dunkel, sålunda ter sig förklaradt för deras ögon; ett sådant söndagsbarn på dramatikens område är Henrik Ibsen, för närvarande utan tvifvel nordens störste dramatiske skald. Utrustad med en fantasi, hvars sällsynt saftiga rikedom låter honom med lika mycken framgång välja sina gestalter från Islands snöbetäckta berg som Romas kullar, från Norges urgamla historia, eller ur våra dagars samfundslif, tränger han, en menniskokännare som få, ända till hjerteroten af det väsen, han vill skildra, och liksom den konsterfarne läkaren icke skyr att angripa sjelfa kräftbölden, så tvekar icke heller han att skoningslöst blotta den moraliska murkenhet, mot hvilken han vill svänga sitt gissel, samt att med öfvertygelsens, med sanningens och snillets vapen draga i härnad mot det skefva, det falska och det lögnaktiga, ehvar det träder honom till mötes.
Men icke nog med detta sedliga allvar, som omutligt och utan räddhåga konstaterar tillvaron af det onda, han visar äfven följderna till deras yttersta gränser, hvarthän missriktningen måste leda, för att slutligen tillropa oss ett kraftigt: Håll upp, och vänd åter til sanningen, men gör det icke halft, utan af hela din själ!
Om man redan i Ibsens föregående stycken haft skäl att beundra honom för hans förmåga att koncentrera handlingen samt att genom en eller ett par repliker liksom med en blixt belysa karaktärer och situationer, så återfinnas dessa förtjenster i ännu högre grad än vanligt i hans «Dockhem», hvars hela dramatiska byggnad är ett mästerstycke, icke minst genom de förvånansvärdt enkla materialier, som författaren användt: en alldaglig salong och 7 à 8 personer – se der den apparat, som Henrik Ibsen behöfver för att skrifva ett gripande, ja, uppskakande skådespel.
Att här utförligt redogöra för den spännande handlingens gång och utveckling torde vara öfverflödigt, då pjesen dels redan flera veckor varit tillgänglig på originalspråket i boklådan, der den äfven haft en strykande afsättning, dels emedan den från och med i går antagligen länge kommer att beherska dramatiska teaterns repertoar. Vi vilja endast angifva, att «Dockhemmet» i första ögonkastet presenterar sig som ett mycket lyckligt hem, der det bästa förhållande synes råda mellan de begga makarne, och der mannen särskildt öfverhopar sin hustru med smeknamn och kallar henne sin lärka, sin ekorre och sångfogel. Hon är ung, glad och intagande, men förråder likväl snart en till virtuositet gränsande vana eller ovana att narras. Äfven hennes begrepp och åsigter rörande affärsforhållanden äro mycket lättvindiga och sväfvande. Nog af, Ibsen har icke tecknat «Dockhemmets» hjeltinna just i rosenrödt, men låter oss äfven veta orsaken till hennes fel – en bristfällig och förvänd uppfostran. Tidigt beröfvad en moders omsorger, har hon nästan uteslutande varit fadrens leksak, hans «dukkebarn» i hemmet, der hon sjelf räknat bland sina största nöjen att kunna smyga sig ned i kökskammaren och sällskapa med pigorna.
Detta om hennes fel; men denna unga qvinna har på samma gång som maka och mor rätt till vår varmaste medkänsla. I den edlaste afsigt, för att bereda mannen någon tids vistelse i ett sydligare klimat och derigenom rädda hans lif, upplånar hon i hemlighet mot revers de erforderliga medlen, och härur utspinner sig sedan den egentliga förvecklingen i stycket. Noras långifvare, en sakförare Krogstad, uppställer som vilkor för lånets erhållande, att hon skall anskaffa fadrens borgen. Denne ligger just samtidigt illa sjuk, och dottera vill af denna anledning icke oroa honom med något dylikt, men hon tvekar icke att på den ifrågavarande handlingen både teckna fadrens namn och ifylla datum – detta utan att på minsta sätt ha klart för sig att hon dermed gjort något orätt. Tvärtom tycker hon sig med några penndrag hafva räddat både man och far. Nora lyfter således penningarne, och Krogstad behåller reversen. Vid styckets början äro Helmers emellertid för länge sedan återkomna från sin resa, och händelserna gå nu raskt sin utveckling till mötes. Helmer har nyligen erhållit direktörsposten i en bankinrättning och hotar att afskeda Krogstad, som innehar en underordnad plats i banken; Krogstads rykte är nemligen icke det bästa. Denne hotar i sin tur fru Helmer att för mannen framlägga den falska namnteckningen. Nora, som allt från sin återkomst sökt att genom hvarjehanda försakelser för egen del kunna afbetala sin skuld, står som förintad. Först nu kommer hon genom Krogstad till klar insigt om hvad hon gjort sig skyldig till, då han upplyser henne, att det är ingenting mer och ingenting mindre än just hvad han sjelf begått i sin ungdom och hvarigenom, ehuru han undgick lagens arm, hela hans framtid blef stängd, samt, till svar på hennes försök att urskulda sig, «att lagarne fråga inte efter bevekelsegrunderna». Hon fattar nu beslutet att ta lifvet af sig, då hon, i sin orubbliga tro och tillit till mannen, är fullt öfvertygad att han, så snart han får vetskap om förfalskningen, genast skall framträda och taga alltsammans på sig. Hur grymt hon blir besviken i sin tro på honom, för hvilken hon offrat allt, samt hur hon kommer till visshet att «hennes hem icke har varit annat än en lekstuga; att hon endast varit sin mans dockhustru», och hur den stora dockan härunder med ens mognar till en öfverlägsen qvinna – nog af, hela den hemskt storartade slutscenen, den kan väl afskrifvas,men icke gerna beskrifvas. Vi hänvisa derför alla vänner af djup och sann dramatisk konst att från scenen taga kännedom om det väldiga dramat.
Af de öfriga rollerna i stycket äro fru Lindes och doktor Ranks, särdeles den förras – en kontrast till Nora -, de mest ingripande i handlingen och begge tecknade med samma mästerskap. Fru Linde, som hon sjelf säger, «den skeppsbrutna qvinnan på ett vrak», är den allvarlige representanten af ett helt lifs trägna, tunga men ändock, menskligt att döma, ofruktbara arbete. Kanske randas likväl äfven för henne, just då hon räcker den skeppsbrutne mannen sin hand, lyckligare dagar. Doktor Rank åter är ett slags kontrast till Helmer och för öfrigt en lika interessant som säregen, i dyster färgton hållen figur.
Man har särskildt anmärkt hos Ibsen den tröstlösa stämning, under hvilken han vanligen afslutar sina dramer, och icke minst gäller detta om «Dockhemmet», der han låter den olyckliga hustrun öfvergifva man och barn och slå igen porten efter sig – men är dermed allt slut mellan dessa bägga makar? Vi våga härtill svara: nej, och författaren har särskildt antydt «ett hopp, som skjuter upp hos honom» (den öfvergifne mannen). Det är hoppet om en ny och lyckligare sammanlefnad, som här hägrar, sedan «det vidunderligaste» skett, att dessa bägga varelser, efter många pröfningar, lyckas öfvervinna sig sjelfva, för att sedan ånyo i sann kärlek och tro räcka hvarandra handen.
De väldiga, ja öfverväldigande proportioner, som vi här ofvan angifvit såsom utmärkande för «Ett dockhem», bevisade sig det allt igenom storslagna dramat äfven besitta, när det tolkas från scenen; derom kan den publik, som i går från golf till tak fylde Dramatiska teaterns salong och som städse med det mest spända intresse, ja ofta med en nästan andlös uppmärksamhet följde de skiftande scenerna, bäst bära vittne. En skyldig gärd af sanning och rättvisa är äfven att erkänna det alla de uppträdande syntes genomträngda af ett varmt och allvarligt intresse för sina uppgifter, hvadan äfven skådespelet öfver hufvud hos oss gifves på ett sätt som är värdigt Ibsen och vår första scen.
Särskildt har fru Hwasser, Noras framställarinna, åt sin roll egnat ett studium och en omsorg som visar att icke någon af dess så oändligt många och skiftande nyanser gått för henne förlorad. Om de icke alla, särdeles i början, komma till sin fulla rätt, om hon icke mäktar med fullkomlig illusion framställa den naiva, lekfulla och barnsliga hustrun och om derför i dessa scener uti hennes framställning något tvunget och konstladt icke helt och hållet kunnat uteblifva, så är detta beroende af omständigheter som icke mera stå i fru Hwassers makt att öfvervinna; men från samma stund som olycksmolnet urladdar sig öfver Noras hufvud och den tragiska utvecklingen tager sin början, så smälter äfven fru Hwasser tillsammans med och uppgår i sin uppgift. Hennes Nora är allt derefter, och icke minst i den gripande slutscenen, en gestalt af så sann och storartad verkan att man utan tvekan kan sätta den i jembredd med en Charlotte Wolters, en madame Favarts och Ristoris bästa skapelser.
Hennes egoistiske make framställes af hr Fredrikson, som, ehuru han är ganska lycklig i de två första akterna, äfvensom vid entréen i tredje akten och utbrottet efter läsningen af Krogstads bref, likväl icke mäktar att uttrycka allt hvad han skulle i de sista scenerna. Svagast förefall hr F. i slutscenen. Man känner sig, när man ser fru Hwassers tolkning af samma scen, förvissad att hon en dag skall lyckas framgå luttrad ur pröfningen, och just detta förtager äfven en stor del af det pinsamma intrycket, men hr Fredriksons framställning lemnar icke samma visshet, ty här fattades den djupa, ångerfulla värmen.
Sakföraren Krogstads vigtiga roll är anförtrodd åt hr Hillberg, som så väl hvad masken beträffar som sitt uppträdande i öfrigt återgifver den mycket förtjenstfullt. Sin ovana att «äta upp» slutorden har hr H. likväl ännu icke lagt bort. Äfven hr Elmlund, doktor Rank, utmärker sig för god maskering och gifver sin roll med sanning och väl beräknad stämning. Fru Swartz, som fru Linde, inlägger i återgifvandet af sitt parti samma redbara förtjenster som vanligt.
Publikum gaf efter samtliga aktsluten sitt bifall tillkänna och inropade under aftonens lopp fru Hwasser sammanräknadt 8 gånger.