FRUEN FRA HAVET.
(1888.)Något, som hos Ibsen faller af sig själft, är den dramatiska tekniken, hvars förträfflighet alltid gör, att man erfar verklig spänning och ej kan underlåta att i oafbruten följd, utan uppehåll, läsa hans dramer till slut; samma förtjänster göra, att hans stycken, mer än de flesta andra moderna dramer, äro ägnade för scenisk återgifning. Som bidragande orsak till deras starka inverkan kommer äfven, att de, åtminstone under det sista decenniet, vanligen berört viktiga etiska problem, som ovillkorligen måste intressera hvarje mänsklig varelse; dock har härvid ofta kunnat anmärkas, dels att dessa problem fattats och uppställts med godtycklighet, dels att deras verkliga innebörd och sättet för deras lösning hos Ibsen merendels varit insvepta i ett dunkel, som förefallit rätt afsiktligt. Han har förstått att frambesvärja ett brusande kaos af djupa spörsmål, men han har ofta hvarken kunnat eller vårdat sig att stilla de upprörda elementen och låta en klar idé framgå ur svallet af motiv; själfva svallet har ock stundom fört upp med sig icke så litet af gyttja. Han har varit mästare i att fängsla men ock i att bortkollra. Hans pessimism har kunnat förete frändskap med den djupare världsåsikt, som «besluter allt under synd»; men det har dock varit en oerhörd skillnad mellan hans skuldbegrepp och det kristna, och af försoning har man stundom ej sett ett spår. Så hafva de tillkommit, dessa dystra, storartade men ock i djupet förvirrade skapelser, som tid efter annan icke endast blifvit föremål för ytliga beundrares eller beundrarinnors konstlade utläggningar och litterära kotteriers joller utan ock verkligen upprört samtiden. Medan i många af Ibsens senaste arbeten mörker och natt varit så godt som allrådande, härskar mera ljus i «Fruen fra Havet», som ock slutar på ett jämförelsevis «lyckligt» sätt samt med seger för en mer harmonisk uppfattning. Efter den redogörelse, som här i sammanträngd form skall lämnas för det mycket sammanträngda styckets innehåll, skola vi i korthet söka visa, i hvad mån denna harmoniska upplösning kan sägas vara berättigad och i hvad afseende den är otillfredsställande.
Redan i första scenen lämnar Ibsen prof på sin vanliga förmåga att genast icke blott föra oss in medias res utan ock antyda själfva kärnpunkten i situationen; den mångfrestande dilettanten Ballested håller på att måla en «halfdöd hafsfru», som förirrat sig från hafvet in på landbacken, ej kan hitta vägen igen till vågorna och därför omkommer. Idéen till denna tafla har han fått af fru Ellida Wangel, och vi ana strax, att den har något sammanhang med hennes eget lif. Denna fru Ellida är gift med en distriktsläkare, som från sitt föregående äktenskap har en uppvuxen och en nära nog uppvuxen dotter. Samlifvet mellan de båda makarne synes ej vara alldeles godt; fru Wangel är på sätt och vis en främling i sitt hus och befattar sig ej med hushållet, hon är nervös och har en sällsam trånad tillbaka till den hafskust, där hon fostrats och hvarifrån hon synes hafva medtagit icke blott en outrotlig kärlek till det fria hafvet utan ock något förfärande minne, som både lockar, dårar och skrämmer henne. Hon badar jämt och ständigt; till vågorna står hennes håg; och det säges ligga en symbolik till och med däri, att hon i dopet fått ett «skeppsnamn och icke ett kristet människonamn». Hennes äktenskap med Wangel har icke varit barnlöst; hon fick en liten gosse, som dock afled vid fyra eller fem månaders ålder, men efter den tiden hafva, som Ibsen låter oss förstå, de bägge makarne, oaktadt alla Wangels försök att återknyta ett äktenskapligt samlif, till följd af Ellidas obenägenhet mot hvarje närmande lefvat skilda från hvarandra.
I andra akten få vi upplysning om Elli das hemlighet. Hon har som ung varit trolofvad med en besynnerlig «understyrmand», som dödat sin egen kapten och som synes hafva genom magnetisk inverkan eller hypnotisk suggestion beröfvat Ellida hennes viljefrihet. Kastande deras på ett band förenade ringar i hafvet, har han genom denna symboliska handling – både Ibsen och hans handlande personer äro ofta benägna för symbolik – «sammanvigt dem med hafvet». När emellertid den besynnerlige styrmannen rest, vaknade Ellida upp ur sin dvala och sin förblindelse, skref till honom ett bref, hvari hon, som man säger, «slog upp» och bröt förlofningen; men styrmannen svarade blott helt lugnt, att han skulle låta henne veta, när han komme för att hämta henne. Under hans bortovaro gifte hon sig, efter att hafva afböjt ett friaranbud från öfverläraren Arnholm, med doktor Wangel. Emellertid uppdöko hos henne, då hon skulle blifva moder, de gamla minnena; hon såg tydligt för sina ögon styrmannen och den bröstnål, försedd med en stor blåhvit pärla, «lik ett dödt fisköga», på hvilken hon förr i tiden måtte hafva stirrat, medan han med sina «suggestioner» drog henne till sig. Hennes barn fick, när det kom till världen, sällsamma ögon, skiftande som hafvet och liknande den mystiske styrmannens. Allt detta förefaller nu mycket besynnerligt: men Ibsen älskar besynnerligheter, och man kan ju möjligen finna en rimlig förklaring däri, att under Ellidas tillstånd hon var särskildt «disponerad» för att omedvetet, passivt upptaga och samla i sitt sinne bilden af den tilldragelse, som, då hon var flicka, liksom med en naturmakts oemotståndlighet trängt sig på henne. Men det ligger något hemskt i hela saken, och Ellida får därigenom en uppklarnande insikt däri, att förhållandet mellan henne och Wangel ej varit helt, ej haft stark rot i djup, naturlig böjelse, eftersom hennes natur ofrivilligt, medan hon bar på sitt barn, åter vände sig till den förre fästmannen. Att Ibsen med ett visst patologiskt intresse betraktar förhållandet och obesväradt ingår i antydningar om sexuella frågor, om Ellidas känslor, innan hon blifver moder, och om den ända sedan barnets tillkomst afbrutna och aldrig återupptagna förtroligheten med Wangel – allt detta förefaller oss, om än ingalunda direkt omoraliskt, dock stötande och ej rätt finkänsligt; men han kunde väl ej försumma detta tillfälle att rufva öfver natursidorna, öfver det dunkla området i människovarelsen, och han behöfde det för sin uppgift, sådan han fattat densamma. Af dessa hans undersökningar framgår till sist som en etisk fordran, att instinkten hos människan skall stå i harmoni med hennes sedliga lifsställning i äktenskapet; det var Ellidas olycka, att så icke var förhållandet hos henne utan att instinkten gick sin motsatta väg. Vi tycka oss dock redan nu skymta en utsikt till räddning och lycka just däri, att Ellida synes hålla innerligt af Wangel, om än ingendera af dem på fullt allvar fattat sina plikter, samt däri att hennes «dragning» till styrmannen mer har karaktären af något sjukligt, hypnotiskt, än af verklig erotik.
Emellertid infinner sig i tredje akten «Den fremmede», det vill säga f. d. styrmannen för att «hämta» Ellida. Så stor är minnenas och magnetismens makt, att, då han fixerar henne, hon utbrister: «Å kære, kommer du da endelig!» om hon ock på samma gång är förfärad och vill blifva honom kvitt. Hon får kort betänketid sig beviljad men skall redan följande dag säga sitt oåterkalleliga ord.
«Hafvet», som här tillika är symbolen för det obundna, det gränslösa i människans eget hjärta och i hennes egen natur, lockar Ellida demoniskt; hon är betänkt att lämna sin man och skänka sig åt den äfventyrlige sjögasten. Hon känner, att hon «sålde sig», då hon, visserligen under inflytande af en viss sympati men utan djupare kärlek, gifte sig med Wangel. Framför allt vill hon nu i afgörandets ögonblick hafva full frihet och själfbestämningsrätt; hon kan icke längre vara passiv, vill ej blott på Wangels kommando säga nej åt «Den fremmede» utan själf förfoga öfver sitt öde. Hur skall allt detta aflöpa? Mellanåt föreställer sig Ellida, att hon af naturen hör «Den fremmede» till, eftersom hennes känslor för honom hafva karaktären af omedelbarhet, af likasom ett naturbud; hon ryser därför, men just i denna rysning ligger det tillika något lockande. «Det grufulde både skræmmer og drager.» Och dock felas ej inre röster, som säga henne, att hon har sitt lifskall såsom Wangels hustru, och att, om hon ville – hvad hon ej gjort – där taga rätt vara på sina husliga plikter, hon skulle få ett värdigt innehåll för sitt lif.
Efter någon tvekan skänker Wangel Ellida den af henne önskade friheten; han vill ej tvinga henne att vara kvar, hon må bestämma allt efter egen pröfning. I femte akten kommer nu krisen. Ellida är nära att gå «ind i nattemörket» med «Den fremmede», men då hon får höra, att Wangel högsint lämnat valet i hennes egen hand, gripes hon af glädje och tacksamhet; det är som vore fjättrarna nu fallna från henne, som vore «hafvets», det okändas och «Den fremmedes» makt paralyserad eller bruten. Hon förnimmer den lifvande och stålsättande känslan af frihet, ansvar, andlig myndighet; hon känner, att hon nu skall kunna börja ett nytt lif i Wangels hem och där leda allt in på rätta spåret. «Den fremmede» är för henne nu som «en död mand», hon bäfvar ej längre för honom. Hon afvisar honom energiskt och är nu från all natt och allt kaos räddad till den klara dager, där hon står som en själfmedveten fri människa, och hon smyger sig nu «frivilligt» till Wangels bröst.
Med denna hufvudhandling äro åtskilliga bihandlingar förknippade. Öfverläraren Arnholm och Wangels dotter Bolette synas hågade att försöka sig på just det lif, som varit Wangels och Ellidas af Ibsen starkt utmålade olycka, nämligen ingåendet af ett äktenskap utan djup, erotisk böjelse. Det är en sällsam, kontrasterande parallellism mellan deras ställning till hvarandra och det wangelska parets förhållande. En mycket egendomlig och tillika äkta ibsensk figur är den svage, sjuklige egoisten Lyngstrand, som blott af den grund önskar att flickor skola svärma för honom, emedan det går för honom lättare att arbeta, när han vet, att någon tänker på honom.
Kastar man en återblick på kollisionen och dess upplösning, så visa sig både förtjänster och fel. Först och främst märker man Ibsens gamla förkärlek för «kuriositeter»; det abnorma, det hemlighetsfulla lockar honom. Det finns något i sin öfverspändhet till hälften uppskrufvadt och till hälften nästan komiskt i Ellidas oupphörliga pjoller om hafvet; det ligger något «chargeradt» i hela apparaten af magnetiskt hypnotiska inflytelser. Symboliken är ock stundom mycket dunkel; «hafvet», det oordnade, gränslösa i människovarelsen tyckes stundom hafva rätt, stundom orätt i sina kraf. Såsom man kunde vänta, är ock krafvet på naturböjelsens rätt emellanåt till ytterlig ensidighet stegradt. Men det ligger något tilltalande däri, att en ljusare vä rldsåskådning segrar och att Ellida, hvars moraliska kraft väckes, då hon märker, att Wangel lämnar henne själfbestämningsrätt och därmed erkänner henne som en fri och jämbördig varelse, nu tillbakavisar de hemska inflytelserna af «Den fremmede» och i känsla af frihet och ansvar vill inviga sin verksamhet åt ett ordnadt pliktlif. Emellertid möta här några invändningar. Enär Wangel ingalunda skildrats som någon despot, så hade väl Ellida i själfva verket haft denna frihet förut och innan Wangel genom en formlig deklaration lämnat henne densamma. Vidare kan det frågas: kan denna känsla af frihet i och för sig vara tillräcklig att grundlägga sedlighet och trygga ett lyckligt samlif? Såsom nu saken tecknats, ligger motivet för Ellidas beslut att afvisa «Den fremmede» mindre i någon känsla af äktenskapets helgd än i en alldeles plötslig förtjusning däröfver, att hon i sina händer fått en frihet och ett afgörande, hvilka man knappast trott henne förut alldeles förmenade. Vackra och djupsinniga psykologiska vinkar finnas, såsom alltid hos Ibsen, kringströdda; men klar är handlingen icke ens i detta stycke, som dock företer mera ljus, än mästaren vanligen vill bestå.