Valfrid Vasenius

HENRIK IBSEN. En folkefiende. Skuespil i fem akter. Köbenhavn 1882.

Frågan om individens, särskildt den begåfvade individens ställning till «allmänna meningen» kan sägas genomgå Ibsens hela diktning. I de tidigare dramerna har den begåfvade individen afgjordt denna mening för sig, men sviker sina samtidas förväntningar. Så anses redan Catilina af de sammansvurne (de enda representanter för den «allmänna meningen» som här förekomma) vara den ende som kan rädda fosterlandet, och till fru Inger litar äfven hela Norges folk. Men både Catilina och fru Inger varda oförmögna att fylla sina politiska uppgifter, emedan de låta leda sig af andra krafter: Catilina af «sanseligt begær» och fru Inger af fruktan för sin sons öde.

Håkon i «Kongsemnerne» visar oss däremot ett normalt förhållande mellan individen och den allmänna meningen, i det han på samma gång har känslan af sin uppgift och sin förmåga att utföra den. Han tror på sig själf och detta är «styrkebæltet», därför tro äfven alla andra på honom.

Men strax före och efter Håkon träffa vi i serien af Ibsens hjältar tvänne som stå i ett alldeles motsatt förhållande till sin samtid: Falk, som kallar sina medborgare «et folk som tror, hvad hele folket lyver» och Brand, som vill skapa om hela slägtet. Så följa åter några hjältar, hvilka likasom de tidigare uppbäras af allmänna meningen utan att vara värda dess förtroende: Stensgård, Julian, Bernick.

Äfven uti de dramer, hvilka tyckas så godt som uteslutande röra sig på privatlifvets område, spelar den allmänna meningen en stor rol. Så uppträder den i form af «hæder mellem mænd» i «Hærmændene», af «hvad folk vil sige» hos Helmer och fru Alving.

Men förhållandet mellan privatlifvet och den offentliga meningen är äfven i ett annat afseende hos Ibsen synnerligen intimt, i det nämligen öfveralt individens förmåga att fylla sin uppgift i det allmännas tjänst göres beroende af att det lif han lefver bland sina närmaste är sundt och harmoniskt utveckladt. Den som icke eger ett hem (Falk, Julian, Stensgård) eller icke uppfyller sina plikter där (Catilina, Skule, Brand, Bernick) han är i och med det samma oförmögen att verka något dugligt i det allmänna; ja, till och med Håkons tro på sin kungarätt är honom icke nog: sin rätta styrka vinner han först då han erkänt sin skuld mot Margrete och Inga.

En alldeles liknande grunduppfattning möter oss i «En folkefiende». Doktor Stockmann står till samhället i ungefär samma ställning som Falk och Brand; men på samma gång undergår hans förhållande till sina närmaste en utveckling, hvilken i ganska väsentlig mån inverkar äfven på utgången af hans strider i det allmänna.

Därjämte se vi här likasom i alla Ibsens dramer huru hufvudpersonen är en produkt af de förhållanden, i hvilka han lefvat. Doktorn har i många år vistats «inde i en forskrækkelig afkrog langt nordpå», i sällskap med människor, sådana att han om dem kan säga: «jeg syntes mangen gang det havde været tjenligere for de stakkers forkomne skabninger, om de havde fåt en dyrlæge derop istedetfor en mand som jeg.»

Äfven för egen del hade han ej någon synnerligen lysande ställning; tvärtom, han hade «levet på sulteforing.» Men detta lade han dock ej synnerligen på sinnet, ty han hade ett stort mål att lefva för: han ville få till stånd en badanstalt i sin hemstad.

Ändtligen går planen i verkställighet, och han blir läkare vid anstalten. Nu är det likasom ett nytt lif skulle öppnas för honom. Han kan «leve som herremand», ha «oksesteg til middag», ja han har både «bordtæppe» och «lampeskærm.» Men framför alt: flyttningen verkar på honom såsom «om han var flyttet midt ind i en mylrende verdensby»; ty «her er liv, – forjættelser, en utallighed af ting at virke for og stride for; og det er hovedsagen.»

Att de känslor han hyser äro i viss mening aristokratiska kan icke nekas. Han har medvetandet af att vara den som gifvit idén till badinrättningen och därigenom i sin fädernestad väckt ett nytt lif och därför menar han äfven att det ej är så farligt om ej debet och kredit gå ihop för honom: såsom vetenskapsman är han skyldig att lefva litet förnämare, hans lif kostar ju dock ej på långt när så mycket som en «simpel grosserers.»

Emellertid är han alt igenom oegennyttig äfven uti sin glädje öfver det nya lif han för. Om han fröjdar sig öfver «oksestegen», så är det emedan han säger: «Er det ikke velsignet at se unge mennesker spise?» Och vidare: «Jeg som har siddet så længe indestængt – for mig er det en livsfornödenhed at være sammen med unge, kække, frejdige mennesker, frisindede mennesker, virkelystne – -».

Äfven i sitt förhållande till brodern är han lika oegennyttig, han vill gärna ge honom äran för att ha fått badinrättningen till stånd och urskuldar honom då han är snäf och knarrig.

- Vi må huske på att Peter er en enslig mand, stakker. Han har ikke noget hjem, hvor han kan hygge sig; bare forretninger, forretninger. Og så alt det fordömte tynde thevand, som han går og tyller i sig.

Slutligen är doktorn ej häller anspråksfull gent emot mängden: han fröjdar sig åt att se ungdomen, «de folk, som skal rode op i det gærende fremtids-stof», men säger till brodern: «vi ser det naturligvis ikke. Selvfölgelig. Slige to gamle stödere, som du og jeg -».

Öfver alt se vi sålunda besannadt hvad han själf senare säger om sin ställning till hemstaden medan han lefde uppe i norden: «afstanden, savnet og erindringen kasted lige som en öged glans både over stedet og over menneskene.»

Därför känner han sig ock, efter den långa ensamheten, «så ubeskrivelig lykkelig midt i alt dette spirende, sprættende liv», att han alls icke tänker uppå att närmare undersöka beståndsdelarna af detta lif. Detta synes bland annat redan däraf att i hans umgängeskrets ingå två rakt motsatta element: publicisterne, som anse att alla böra vara med om att styra, och kapten Horster, som ej ens vill deltaga i kommunalvalen, emedan han ej «forstår sig på sligt.»

Medan doktorn sålunda går och «svælger i forblindelsens lykke», som han senare kallar det, kommer han äfven att, i andligt afseende, försumma sin familj. Åt hustrun öfverlemnar han de ekonomiska bestyren, hvilka hon äfven mycket väl förstår att sköta: hon är ej för ro skull «grævlingens» fosterdotter. Det är hon som för räkenskaperna och som har «sparet sammen» både «bordtæppe» och «lampeskærm.» Men härmed och med att sörja ordentligt för toddyvatten och ljus i mannens rum är äfven hennes uppgift slut: någon del i mannens andliga lif tar hon alldeles icke.

Därför har hon ej häller af honom någon hjälp i barnens uppfostran. Fadern säger t. ex. helt förnöjd: «Jeg har en mistanke om, at Ejlif kniber en cigar en gang imellem; men jeg lader som ingenting.» Därför har också modern ej häller någon annan utväg att anlita när gossarne visa vådliga tendenser, än att skicka dem in till deras lexor.

Dottern Petra växer likaså vildt. Visserligen står hon fadern närmare än någon annan; men något egentligt stöd har ej häller hon hos honom. Därför skänker hennes arbete i skolan henne ingen glädje: hon arbetar blott emedan «en blir så dejlig træt bagefter» och i följd däraf sofver så godt. Men för öfrigt lider hon af att «der er så megen usandhed både i hjemmet og i skolen. I hjemmet skal der ties og i skolen må vi stå og lyve for börnene.»

Att skulden för denna «nihilism» ytterst faller på fadern är tydligt. Hvem om icke han är det som skall lägga grundvalen till familjens sedliga uppfattning? Men därtill har doktorn aldrig tid, upptagen som han är af alt det «spirende og sprættende» i «det gærende samfundsstof.» Ja, han har ju icke ens – ett mästerdrag i karaktersteckning! – tid att lära sig hvad husets piga heter.

Emellertid få vi ej dömma doktorn altför strängt. Det är ej blott det «nya lifvet» i staden som upptager hans sinne, utan äfven en sak hvilken graverar hans vetenskapliga samvete.

Vattenledningen till badanstalten hade blifvit lagd på ett annat sätt än doktorn ville: de «praktiske» männen hade förstått saken bättre än han, som endast hade «idéer.» Emellertid kan han ej slå sig till ro, fortsätter sina undersökningar, utan att ens någon af familjen vet däraf, och nu får han slutligen visshet om att vattnet är absolut skadligt för hälsan.

Doktorns obekantskap med lifvet visar sig uti det sätt hvarpå han mottager denna underrättelse. Vetenskapen har segrat – alt annat är för honom af alldeles underordnad betydelse. Han tänker ej på att anse sig bättre än andra utan säger: «Ja, der ser man hvorledes vi mennesker kan gå omkring og dömme som de blindeste muldvarper». Också hade han ju själf «skrevet og skrevet både i Folkebudet og i flyveskrifter» och lofprisat badanstalten. Då han själf är så färdig att erkänna sitt misstag, då borde väl äfven andra vara det och äran af den stora upptäckten – ja, den kan gärna byfogden få, «når jeg bare får rettet på sagen.»

Men på samma gång kommer han genom denna upptäckt i ett närmare förhållande till «allmänna meningen.» Han afslår tappert anbud om «fanetog» och annat sådant «gögl»; men säger i alla fall, då Hovstad och Aslaksen erbjudit sig att «stötte» honom, till sin hustru: «det er ialfald en stolt bevidsthed, at man har den frisindede uafhængige presse på sin side.» Och bakom sig har han «den kompakte majoritet.»

Hela svagheten i hans ställning till sin hustru blottas genom dennas fråga:

- Ja så. Er det godt for dig det, Tomas?

Naturligtvis ger sig Stockmann icke tid att förklara saken för henne; han svarar blott:

- Ja, det skulde jeg mene, det er godt!

Och så utbrister han:

- Ja herregud, hvor fornöjeligt det er at stå således i broderlig forening sammen med sine medborgere!

Och nu kommer «byfogden.»

Samtalet med honom verkar en afgörande brytning i alla doktorns förhållanden. De praktiska betänkligheterna att han skulle «ruinere sin födeby», de göra icke något intryck på honom; men desto mera revolterar han då frågan förs öfver på hans egen person, och byfogden till sist förbjuder honom att uttala sig offentligen om badet. – Då är det som Petra «river dören op» och säger: «Far, dette skal du ikke tåle!»

Därmed är då doktorns familj, som hittills stått utanför frågan, inblandad i den samma. Det är naturligt att Petra, som ej vill «tie og lyve», nu med glädje omfattar ett tillfälle att föra sanningens talan. Redan då «upptäckten» gjordes var det hon som sade till fadern: «Så fik du altså dog ret alligevel»; hon erinrade sig hvad fadern förut yrkat i afseende å vattenledningen. Därför är det ock nu hon som obetingadt sluter sig till fadern.

Men på samma gång hämnar det sig nu att doktorn hållit sin hustru främmande för de intressen han kämpar för. Katrine har fått a lla de ekonomiska omsorgerna på sin lott: det är därför också naturligt att nu hon förfäktar de ekonomiska synpunkterna.

Slutscenen i andra akten, der hustrun och dottern så att säga kämpa om doktorn, är utförd med oöfverträffligt mästerskap. Huru karakteristisk är ej t. ex. motsatsen mellan Petras frimodiga: «Onkel, dette er en oprörende fremfærd imod en mand som far!» och fruns ord till mannen: «Jo, det er syndigt handlet imod dig, det er visst og sandt. Men, herregud, der er så meget uretfærdigt, en for böje sig under her i verden.»

Och hvad ger nu utslaget i denna strid? Jo de återstående medlemmarne i familjen: «gutterne.» När doktorn ser dem, då får han en liflig känsla af sin ansvarighet och så säger han:

- Ikke om så hele verden faldt ned, böjer jeg nakken under åget. Jeg vil ha ret til at se mine gutter i öjnene, når de en gang blir voksne, fri mænd.

Men detta är ännu endast början. Ännu är doktorn för mycket fången i de politiska intressena och därför afvisar han hustrun med uttryck sådana som: «Du er löjerlig, Katrine!» eller: «Men jeg tror du er rent gal, Katrine!» Han tror orubbligt på «statsborgernes pligt at meddele sig til almenheden når han har fanget en ny tanke.» Och därför när Hovstad och Aslaksen svika honom, då är han genast färdig att ställa dem i samma kategori som Katrine «de er kærringer – ligesom du; alle tænker de bare på familjen og ikke på samfundet.»

Men nu slår Katrine plötsligt om, ty nu är hennes Tomas ensam och behöfver henne. Och så säger hon:

- Så skal jeg vise dem en – en kærring, som kan være mand – for en gangs skyld. For nu holder jeg med dig, Tomas.

Därmed har då i själfva verket familjen tagit lofven af samhället: i stället för den ramlade illusionen om «den frisindede presse» har doktorn förvärfvat sig sin hustrus fasta medhåll. Och samtidigt har äfven Petra genom sitt samtal med Hovstad lärt att skilja sken från verklighet och kommer därigenom naturligtvis att sluta sig ännu varmare till fadern.

Ännu har likväl doktorn kvar en illusion: han tror på «den kompakte majoritet.» Men äfven denna illusion blir han kvitt, då han på folkmötet förbjudes att tala om badanstalten. I följd däraf förifrar han sig och blir förklarad för «en folkefiende.» Han har därvid visserligen icke aktat på hustruns hostningar och tecken; men säkert är att han har henne i tankarne, ty han åberopar henne till och med som auktoritet i frågan om renlighetens förhållande till moralen.

I sista akten se vi huru Stockmann lätt nog bryter det ena efter det andra af de band som fästa honom vid samhället; i stället knyter han fastare endast ett band, till Horster, honom som ej «skinner sig på» samhällets angelägenheter. Endast en frestelse har doktorn svårt att bestå: då «græflingen» lofvar trygga Katrines och barnens ekonomiska framtid blott doktorn tar sina ord tillbaka. Ett ögonblick vacklar han, ty nu gäller saken hans egna, ej honom själf; men då inkomma i rätta ögonblicket Hovstad och Aslaksen. Tanken på att desse fanflyktingar från idéns här kunna tro honom om att vilja bli deras medbrottsling ger honom styrka att motstå frestelsen och så hinner han till sin nya stora «opdagelse»: «den stærkeste mand i verden, det er han som står mest alene.»

Men då han säger detta, samlar han på samma gång de sina omkring sig och han är sålunda alls icke allena på samma sätt som hans bror byfogden. Han har blifvit ensam utåt «i verden»; men hemmet skall framdeles blifva hans verld, hans söner skola ärfva hans lifsgärning och i det tysta skall han verka ett verk, hvilket en gång i framtiden skall hafva inflytande äfven på det samhälle som förskjutit honom.

---

Det är ett utmärkande drag hos Ibsen att han sålunda kan fasthålla de rent mänskliga, således de rent poetiska, synpunkterna under det han dock på samma gång låter stora principfrågor träda fram för läsaren. Det är icke ett fel att för hvarje tänkande läsare af «En folkefiende» frågan om individens ställning till samhället tränger sig fram i jämnbredd med den estetiska sidan af dramat. Ty vore detta ett fel, då kunde man tillvita den störste bland dramatiker just samma fel. «Individualismen» sattes under debatt för ett fjärdedels årtusende sedan: Coriolanus är Shakespeares Stockmann.

Likheten i dessa båda dramers bygnad är slående. Hjälten i båda är en rikt utrustad individ som gjort sin fädernestad vigtiga tjänster, för hvilka han dock icke vill mottaga offentliga hedersbetygelser: Coriolanus går bort från senaten då hans bragder skola beskrifvas. Så stöter hvardera sina medborgares ekonomiska intressen och båda förklaras på grund häraf vara sina medborgares fiender: det ödesdigra ordet uttalas i Ibsens stycke först af byfogden; Coriolanus kallas åter af tribunen Sicinius «förrädare.» I medvetandet af sina afsigters renhet uppretas båda af en sådan skymf, och båda skymfa tillbaka af hjärtans lust. Majoriteten visar då sin makt och bägge landsförvisas: ty andligen taladt nekar ju äfven «den kompakte majoritet» Stockmann «vatten och eld» och han tänker äfven allvarligt på att gå i landsflykt.

Och ännu en likhet: det är i båda dramerna kvinnorna som motverka följderna af «folkefiendens» förbittring mot sina medborgare. Denna förbittring är hos Stockmann ingalunda mindre stark än hos Coriolanus. Visserligen bär han icke såsom denne afvog sköld mot fosterlandet; men han säger dock (i femte akten): «Har de sagt at jeg er en folkefiende, så lad mig være en folkefiende da.» Hustrun genmälde: «det blir du såmænd aldrig, Tomas.» Men då svarade doktorn:

- Det skal du sletikke bande på, Katrine. Et stygt ord kan virke som et knappenålsrisp i lungen. Og dette fördömte ord -; jeg kan ikke bli` det kvit; det har sat sig fast her under hjertekulen; det ligger og graver og suger ligesom sure safter. Og det hjælper deg ingen magnesia imod.

Båda dessa dramer visa oss sålunda samma problem: frågan är i båda huru individens själfständighetskänsla kan stå tillsammans med hans ställning såsom medlem af samhället och huru, där en konflikt mellan samhället och individen förefinnes, kvinnan uppträder som medlarinna.

Men huru olika blir icke resultatet i de båda dramerna! I den ena kan konflikten icke biläggas: Coriolanus ställer sitt jag så afgjordt emot massan, att han egentligen icke kan vika: adels- och krigarstoltheten utgör en så öfvervägande beståndsdel i hans karakter, att alla andra sidor i själslifvet träda i dess tjänst, och så snart han afviker från de hämdens bud, denna stolthet föreskrifver honom, är det också slut med honom.

Stockmann kan naturligtvis icke i tragisk storhet mäta sig med Coriolanus; hans karakter kan ej häller i likhet med dennes reduceras till den enkla formeln af en «herrskande egenskap.» Men just därför är han på annat sätt för oss vida mera intressant.

Man har sagt, att Shakespeare, stödd på den unga protestantismen, «emanciperade individen.» Detta är riktigt, men såsom alltid är fallet vid plötsliga emanciperingar, kände den lössläpta kraften inga gränser. Därför blifva också Shakespeares människor hvad Julius Mosen med rätta kallar dem: «dämonische Könige und Fürsten der Thierwelt, welche in leidenschaftlich-gestacheltem Egoismus an einander zu Grunde gehen.» Det är just genom denna sin demoniska kraft, genom att visa hvad en människa förmår, om hon låter en sida af sitt väsen taga alla de andra i sin tjänst, som Shakespeares karakterer äro så imposanta.

Men det lönar icke mödan att förneka det: dessa karakterer beteckna dock för oss en öfvervunnen ståndpunkt. Lidelsen är icke mera hos vår tids människor likasom för Shakespeares den förnämsta drifvande kraften; «idén» har trädt i dess ställe. Människan, särskildt den begåfvade, rusar icke åstad ledd af sin passion såsom Coriolanus, Romeo och Julia, Macbeth, Othello; hon frågar sig om sitt mål, öfverlägger, resonnerar och utbildar en «verldsåskådning», däri såsom ett väsentligt element ingår tillfredsställelsen att arbeta för andra. Är nu denna verldsåskådning skeft bildad, så kan individen visserligen komma i skarpa konflikter med verlden omkring honom. Men han kämpar dock icke mera uteslutande för sig själf och emot andra, ty han har, kan man säga, redan uti sig upptagit den yttre verlden genom att känna sin plikt att tjäna denna verld. Hans strid blir en i öfvervägande grad inre strid: han kämpar egentligen emot sig själf.

Under sådana förhållanden slutar nu striden icke mera nödvändigtvis med individens absoluta förintelse, utan kan sluta med hans utveckling till högre klarhet i sin verldsåskådning. Och då gestaltar sig äfven frågan om individens ställning till allmänna meningen något annorlunda.

Vi se skilnaden redan uti det olika inflytande kvinnorna utöfva på Coriolanus och på Stockmann. I den skarpa konflikten mellan massan och adelsstoltheten verkar visserligen det kvinliga inflytandet till förmån för fäderneslandet, men på samma gång förderfligt för individen. Därmed är väl en viss rättvisa skipad, då fosterlandet står öfver individen och sålunda har rätt att fordra hans lif i fall det behöfves – något som ju äfven Coriolanus förut erkändt genom det dödsförakt han visat. Men bättre är det väl dock om, såsom i «En folkefiende», kvinnan kan medverka till att individen uppnår en högre förädling och lär sig lefva för fosterlandet.

Men, skall må hända någon fråga, lär sig Stockmann verkligen detta? Och har Ibsen öfver hufvud lyckats visa oss möjligheten af en försoning mellan individens fordran på själfständighet och majoritetens fordran på underkastelse?

De manliga bipersonerna i «En folkefiende» gifva oss verkligen ej något synnerligen tröstande svar på dessa frågor; ty underkastelsen under majoriteten har förderfvat dem alla, så när som på Horster, hvars princip ju är att absolut afhålla sig från all befattning med samhällets angelägenheter. Af de öfrige – alla utmärkt väl tecknade – har Billing förlorat all individualitet och är endast ett eko af hvad andra säga; Hovstad ställer sig visserligen som sitt mål «at stå som en tryg selvsikker mand», men kan aldrig realisera detta mål; och Aslaksen har redan uppgifvit all strid och «beflitter sig på mådehold.» Hvart detta dagtingande med sin öfvertygelse leder visar deras förslag till doktorn att med honom dela det genom aktiebrefvet förvärfvade bytet: svagheten i politisk öfvertygelse för till svaghet i moraliskt afseende. – Byfogden ledes genom sitt beroende af den allmänna meningen till tyranni och Morten Kiil till hämdlystnad för det man har «hundsvoteret ham ud af formandskabet.» Lägger man nu härtill doktorns förut anmärkta försummelser mot sin familj, föranledda af hans politiska verksamhet, så måste medges att intrycket är ganska nedslående, desto mera som det verkliga lifvet – bedröfligt nog – kan uppvisa många motstycken till all denna svaghet: jag erinrar blott, i afseende å sist nämda omständighet, huru Stockmann har många vederlikar i de «offentliga män» som perfekt veta huru en nation skall uppfostras till frihet och bildning och alt möjligt godt – men icke kunna uppfostra sina egna söner.

Men icke nog härmed. Den nyss anförda bristen hos Stockmann är ingalunda den enda; han är icke i öfrigt någon idealmänniska med stora lysande egenskaper hvilka skulle öfverskyla denna ena brist. Tvärtom: han visar dessutom åtminstone ansatser till alla de svagheter vi nyss funno hos de öfriga personerna.

Men just härigenom visar han sig vare en representant för den utveckling som, enligt hvad nyss nämdes, försiggår hos en individ i vår tid. Han upptager, så att säga, samhället i sig, sådant det är – men han visar oss äfven huru utvecklingen kan leda till ett godt resultat, huru dessa svagheter kunna öfvervinnas.

Doktorn är högst förgrymmad öfver att byfogden förklarar det han «som funktionær ikke har lov til at nære nogen separat overbevisning.» Emellertid hade icke doktorn faktiskt godkänt denna uppfattning, då han antog tjänst vid badet, fastän han ej var öfvertygad om att vattenledningen motsvarade vetenskapens fordringar?

En anmärkning i förbigående. Redan innan «En folkefiende» utkom har G. Brandes, i sin senaste karakteristik af Ibsen förklarat, att individualismen, i den utsträckning Ibsen hyllar den, må duga för en skald, som lefver i frivillig landsflykt, men ej för någon annan. Den som föraktar kompromisser och de associationer «utan hvilka det för hvar och en, som ej brutalt kan befalla, är omöjligt att föra en enda tanke ut i lifvets verklighet – han måste i det praktiska lifvet afstå från att röra ett finger.»

«En folkefiende» besvarar ypperligt detta påstående. Stockmann hade ej kunnat «brutalt befalla» utan begagnat sig af en «association» för att «föra sin tanke ut i lifvets verklighet» och med denna association hade han ingått en «kompromiss.» Hvad blef följden? Jo, han uppreste genom denna kompromiss själf de hinder som omöjliggöra alla förbättringar. När badanstalten blir ett fullbordadt faktum bygga många människor sin ekonomiska existens därpå och en ändring af vattenledningen, som medför ett tvåårigt uppehåll med badets verksamhet, kan ruinera hela staden.

Och vidare: kan man väl förundra sig öfver att doktorns framställning anses «öfverdrifven», då han ju en gång förr låtit tala med sig, ja själf skrifvit artiklar för att prisa anstalten? Genom denna sin vacklande hållning har han till och med själf förskylt att man anser honom ledas af egoistiska hänsyn.

Indirekt erkänner han sin skuld, då han vid folkmötet säger sig hällre vilja «ödelægge sin födeby, end se den blomstre op på en lögn.» – Hade han haft denna uppfattning tidigare, så hade han icke ingått på någon kompromiss och hela konflikten hade uteblifvit.

Men felet var att han ej själf hade tillräckligt fast öfvertygelse i saken, och därför lät h an de andra råda. Vi se här en ny fara af «associationen»: den förminskar lätt den enskildes känsla af sin ansvarighet. När en angelägenhet förklaras ha många sidor, så som t. ex. vattenledningsfrågan, hvilken enligt byfogden ej er «noget rent videnskabeligt anliggende» utan «et kombineret, både et teknisk og et ökonomisk anliggende», då händer lätt att ingen tillåtes och i följd häraf ej häller anser sig behöfva ha fullt afgjord öfvertygelse och fullt ansvar för sin sida af saken. – Hvar man, en gång inkommen på en sådan väg, kan hamna, det visar «associationen» mellan Aslaksen och Hovstad i sista akten, där äfven «ansvaret mindsker for den enkelte.»

Men doktorns eftergifvenhet har äfven en annan grund: han har ansett «idén» vara hufvudsaken och fäste ej så stor vigt vid detaljerna blott anstalten kom till stånd. Detta åskådningssätt sammanhänger nära med den smak för allmänna satser som han redan i början visar. Han talar om det «gærende fremtidsstof» hvaruti ungdomen skall «rode op»; men när brodern begär förklaring öfver detta yttrande, svarar han blott: «Ja, det får du spörge ungdommen om – når tiden kommer.»

Därför är det ock som han kan komma publicisterne med deras allmänna fraser så nära. Högst karakteristiskt är i detta afseende samtalet mellan doktorn och Hovstad i andra akten. Redaktören förklarar att det dåliga vattnet kom af «en ganske anden sump» än den som fans oppe i Mölledalen, nämligen den «sump som hele vårt kommunale liv står og rådner i.» Härtill svarar

          Doktorn: Nej men for pokker, herr Hovstad, hvad er nu det for snak?
          Hovstad: Alle byens sager er lidt efter lidt kommet ind i hænderne på en flok embedsmænd –
          Doktorn: Nå, embedsmænd er de da ikke allesammen.
          Hovstad: Nej, men de, som ikke er embedsmænd, de er ialfald embedsmændenes venner og tilhængere; det er alle de rige, alle dem med de gamle ansete navne i byen; dem er det, som styrer og råder over os.
          Doktorn: Ja men de folk har da virkelig både dygtighed og indsigt. – – Og vi skylder dem dog stor tak.
          Hovstad: Det skal også bli` erkendt, i al pyntelighed. Men en bladskriver af min folkelige retning kan ikke la` en slig lejlighed, som denne her, gå fra sig. Der må rygges ved den fabelen om de styrendes ufejlbarhed. Sligt noget må ryddes ud ligesom al anden slags overtro.
          Doktorn: Det er jeg enig med Dem i af hela mit hjerte, herr Hovstad: er det en overtro, så væk med det!

Vi se doktorn värjer sig i början tappert mot den publicistiska frasen, og erkänner dugligheten, där den finnes. Men så snart något förklaras vara «overtro», då är han, som tycker om det «spirande og sprættende», färdig med sitt: «væk med det!» Och när han så blifvit kränkt i «sine soleklareste menneskerettigheder» («at meddele sig til almenheden, når han har fanget en ny tanke» – lika godt om den sedan är klar eller ej) då går han med flygande fanor och klingande spel öfver på publicisternes sida. «Nu er det ikke bare dette med vandværket og kloaken alene ser De. Nej det er hele samfundet, som skal renskes, desinficeres».

Hänryckt utbrister Billing: Der löd det forlösende ord!

Videre: «Det står ikke rigtig klart for mig endnu; men jeg skal nok få rede i det. – – Og lad os bare holde sammen, så går det så glat, så glat!»

Här ser man huru nära oklarhet i åsigter hänger samman med associationsprincipen. «Lad os bare holde sammen, så går det så glat, så glat ! « – detta är valspråket för alla partiledare, hvilka doktorn sedan i femte akten så väl karakteriserar, då han säger att en sådan ledare är «en ulv, som behöver så og så mange stykker småfæ om året, hvis han skal bestå.»

Att doktorn redan genom Hovstads och Aslaksens affall blir åtminstone till hälften kurerad, det se vi däraf att han vid folkmötet aflagt publicistfraserna: karakteristiskt nog går dock Hovstads «sump» igen i doktorns tal om «at hela vort borgersamfund hviler på lögnens pestsvangre grund.» Men öfver hufvud går han frågan om «den kompakte majoritet» in på lifvet och behandlar den med de medel hans erfarenhet i lifvet och vetenskapen stält till hans förfogande. Han erinrar först om hvad han genomlefvat, han begriper ej att han ej sett hvad «ledende mænd» äro för skadedjur, då han «dog næsten dagstöt havt et så ypperligt exemplar for öje» – nämligen brodern. Och hans följande framställning är späckad med exempel från det dagliga lifvet och från naturvetenskapen. Det är först då Hovstad kommer fram med påståendet att doktorn vill «ödelægge byen», som denne brusar upp, faller in i sin gamla ton och säger: «der ligger ingen magt på, at et lögnagtigt samfund ödelægges» – en hämdlystnad som påminner om Morten Kiils.

Men huru han gått in i sig själf, det se vi redan i början af femte akten. Han har så afgjordt skilt sin sak från massans, att han till och med grämer sig öfver att ha fått «en flænge i sine sorte buxer», ty «det at mobben og massen vover at gå mig ind på livet, som om de var mine ligemænd, – det er det, som jeg ikke kan fördöje for min död!»

Endast en sak binder honom ännu vid massan, det är «knappenålsrispet», att ha blifvit kallad «en folkefiende.» Men äfven detta blir han kvitt när han ser hvad den «allmänna meningens» språkrör Hovstad och Aslaksen duga till. Emellertid har äfven han just nyss förut uti samtalet med «grævlingen» åtminstone för ett ögonblick tänkt sig möjligheten att af ekonomisk hänsyn förråda sin öfvertygelse.

Sålunda se vi huru doktorn frestas till alldeles samma svagheter som alla bipersonerna ådagalägga. Men han består profvet och blir en alt renare individualist, slutar med att förklara för den starkaste man, den som står mest allena.

Blir han därför «oförmögen att röra ett finger»? Ingalunda. Han endast inskränker sig till det område, som han kan kalla sitt eget, och där han kan verka utan splittring af sina krafter: han blir läkare för de fattige och sörjer för sina söners uppfostran till «fri, fornæmme mænd.» Det torde icke kunna dragas i tvifvelsmål att han därmed gör samhället en vida bättre tjänst än då han skref ledande artiklar i «Folkebudet.»

Men ifrån denna verksamhet öppnar sig äfven ett vidsträcktare perspektiv. Det visar sig att Ibsen ej är absolut emot alt hvad associationer heter. Närmast har nu Stockmann ingått en ganska intim «association» med sin familj, som skall hjälpa honom i hans värf, och likaså associerar han sig med Horster. Men härom är från individualismens ståndpunkt ingenting at t säga. Det är ej isoleringen som är målet, utan en förbindelse, där hvarje medlem dock bibehåller sin fulla själfständighet. Där detta sker, där kan också ett fruktbringande arbete utföras till likars bästa, såsom här, där doktorn så att säga utvidgar sin familj genom att åtaga sig att uppfostra äfven sådana som eljes vore utan vård och hjälp.

En sådan fri verksamhet till medmänniskors bästa kan säkert äfven i det moderna samhället utöfvas uti ganska vidsträckt skala. Man behöfver endast påminna sig att snart sagdt all vetenskaplig verksamhet faller under denna kategori; och för vetenskapsmannen är det ju synnerligen af nöden att likasom Stockmann samla sin kraft, ej spilla bort den på flere skilda håll, såsom associationsmänniskan plägar göra. Ett slående exempel härpå är Darwin, som just genom en dylik koncentrering uträttade mer än många «associationer» tillsammantagna.

Tron på individualismen är sålunda ingenting annat än tron på de ideela krafterna, fattade icke som fältrop för «grödfoder og ködhoder» utan som lefvande ett rikt personligt lif uti den enskildes hjärta. Må ock resultaten mången gång för den praktiske mannen synas ringa: genom en sådan verksamhet skall dock säkert utsås månget frö till mänsklighetens framtida lycka och förkofran.

Och ledes man till en sådan verksamhet på samma väg som Stockmann, så ligger däruti ingenting olyckligt. Man kan trösta sig med Ibsens uppfattning om nyttan af förtrycket såsom uppammande frihetskänsla. Har man en gång i god afsigt och af oegennyttiga bevekelsegrunder spänt alla sina krafter till kamp mot «den kompakte majoritet» eller den «allmänna meningen» i hvilken form som hälst, så har man, äfven om man blir tillbakavisad, vunnit en styrka, en tro på sig själf, som gör en förmögen att på andra områden verka för samhällets väl.

Detta är också den yttersta sens moralen i «En folkefiende» liksom i Ibsens hela diktning och i individualismen öfver hufvud: endast lifvet lär människan att lefva, blott genom att pröfva sina krafter lär hon att känna dem och blott genom att känna dem kan hon under ständig utveckling fortgå mot sitt mål, att varda hvad som inneligger i ordet individuum: en «odelbar», hel, harmonisk existens.

---