Teater.
Gengångare af Henrik Ibsen.Redan 1881 utkom på den Gyldendalska bokhandelns förlag i Kjöbenhavn: «Gengangere, Et familjedrama i tre akter» af Henrik Ibsen, hvadan man kan förutsätta dramats innehåll kändt åtminstone af den litterärt bildade publiken. Vi skola i allt fall lemna en kort resumé öfver dess innehåll.
Uppe vid en fjord i det vestra Norge lefde en kammarherre Alving, som för tio år sedan aflidit och lemnat efter sig enka och en son. Enkan har i samråd med pastor Manders låtit uppföra en asyl till minne af sin åflidne man. Till firande af denna asyls invigning har sonen Osvald, målare, hemkommit från Paris. I huset är upptagen en ung flicka, Regina, som är oäkta dotter till kammarherren, men hennes styffar, snickare Engstrand anser sig hafva rätt till henne, och pjesen inledes med, att han vill öfvertala dottern att komma hem, för att utgöra en prydnad i ett sjömanshus.
Dessa fem utgöra personerna i dramat, och apparaten är således mycket enkel. Det är icke uti den dramatiska effekten som Ibsens styrka ligger; utan fastmera uti dessa psykologiska gåtor och sociala hugskott, som följa slag i slag, och hålla åskådarnes intresse vaket. Dessa gåtor, som för många utgöra ett helt lifs problem, men förefalla andra temligen naiva, äro i allt fall brandfacklor, som inkastas i familjlifvet och framkalla idéer, hvilka störa lugnet i månget hem. Ibsen är en revolutionär, men en genialisk sådan, som kullkastar många fördomar, men också sönderrifver månget band, som i allmänhet anses vara heligt.
Fru Alving är egentligen en fortsättning till Nora. Hon lemnade sin man helt ung och rymde till presten Manders, som hon tycks haft någon böjelse för, men denne återförde henne till sitt hem och hon har underkastat sig det «husliga lifvets besvärligheter» med sin man. Och hvilken man? Ett odjur af värsta slag, som kurtiserar sina pigor, tvingar sin hustru till nattliga orgier, rummel och tobaksrökning hvilket makan är alltför «feg» att sätta sig emot en man, som dör en förtidig död till följd af ett utsväfvande lefnadssätt. Och det är till denne mans ära, som hon och presten Manders hjelpas åt att resa en minnesvård i en asyl! Det är en blodig ironi öfver vår tids afgudadyrkan för penningen, der man icke tager hänsyn till personen.
Sonen till denne far skall naturligtvis, ehuru omotiveradt, straffas för faderns missgerningar. Tidigt kastad ut i lifvet, har han som målare lefvat i Paris och der förstört sin helsa. Han har nu kommit hem och med en till idiotism gränsande naiveté prisar han i moderns och prestens närvaro «går-an» partierna, grisettlifvet inom den franska artistverlden. Detta kallar han lifvets solsken. Modern, säger författaren, följer med spänd uppmärksamhet med, nickar, men säger ingenting. Äfven hon svärmar således i grunden för detta «går-an» system, hvilket hos oss för öfver 30 år sedan erhöll sin dom. Hela denna scen står på gränsen af cynism. Sonen är nu hemma, blaserad, trött, half idiot, men flammar likväl upp vid åsynen af sin halfsyster, hvars härkomst han icke känner till. Han tynar bort under utropet: solen! solen! möjligen kommer han att lefva upp igen i en ny pjes på ett dårhus.
Pjesen är, liksom ett par andra af Ibsens pjeser, endast en episod ur ett familjlif, icke något drama. Presten Manders och snickaren Engstrand äro väl tecknade figurer, den ene ett hederligt «guds ord från landet» och den andre en genompiskad skälm, som drar denne andans man vid näsan. Fröken Regina är ett «lätt» stycke utan egentligen utpräglad individualitet.
Det hela är en talangfullt tecknad vrångbild af lifvet, hvartill låtom oss åtminstone hoppas det verkligheten erbjuder högst få motstycken. Och handlingens upplösning, om ens någon sådan finnes fullt genomförd i detta stycke, tillfredsställer föga. Ty om det är en sanning att dramaturgen bör vid sin behandling af företeelserna i verlden ej uppgifva tron på det godas slutliga seger, så måste man bekänna att författaren af «Gengångare» icke tagit hänsyn till denna sanning. Utom det att handlingen temligen tvärt afbrytes just då man tycker sig vilja ha en förklaring öfver ett och annat, som förefallit dunkelt, och då man med en viss spänd oro väntar att möta en ljusglimt på den mörka taflan, utom detta, säga vi, är sjelfva slutscenen så uppskakande, att man går bort med en känsla af otillfredsstäldhet och obehag, vare sig man läst pjesen eller sett den framställas på teatern.
Å andra sidan måste man skänka författaren sitt erkännande för den raskhet, hvarmed han tecknat sina personager, för hans flytande och väl formade dialoger och för hans förmåga att kunna prestera så mycket inom ett så begränsadt utrymme.
Hvad utförandet angår, så kunde vi inskränka oss till att säga, att det på alla händer var utmärkt och räddade pjesen från bråddöd. Främsta rummet intog naturligtvis hr Lindberg, hvars entré var bland det mest fulländade man vill se. Hans maskering var utmärkt lyckad och hans spel bar alltigenom pregeln af den sinneströtthet, som till slut öfvergick till idiotism. Måhända voro rörelserna i sista akten något för mycket nervösa, i betraktande af hans själstillstånd, men de voro af stor dramatisk effekt och förfelade icke att göra ett djupt intryck på åskådarne. I fru Winter-Hjelm såsom fru Alving gjorde publiken en högst intressant bekantskap. Man såg strax, att man hade framför sig en talang, hvars alla rörelser och känsloutbrott stämplades af ett väl öfvervägdt studium. Fru Winter-Hjelm spelade isynnerhet slutet af första akten och den tredje med stor dramatisk styrka. Måhända kunde sluttablån något förmildras och smärtan öfver sonens borttynande uttryckas med mera innerlighet, än genom den plastiska attityd, som icke fullt harmonierar med det moderna dramat. Som presten Manders var hr G. Ranft förträfflig och höll rolen alltigenom så väl och med ett så högtidligt allvar, att den unge skådespelaren förtjenar det fullaste erkännande. Att hr Axelsson skulle komma att skapa en bra typ utaf snickaren Engstrand, derom voro vi på förhand öfvertygade, och det länder till hans beröm, att han öfverträffade allas förväntan och spelade den hycklande bofven alldeles utmärkt. Fröken Rustan hade verkligen lyckats göra en qvinna utaf den skizzerade rolen som Regina. Det är svårt att här träffa ett lagom, men vi tro, att fröken Rustan uppfyllde alla de anspråk, man kan ställa på en sådan rol, der personen saknar utpreglad individualitet, och hon förtjenar det varmaste loford.
De uppträdande belönades efter hvarje akt med lifliga applåder och det ordentligt haglade ned de vackraste buketter med band i blå och gula, röda och hvita färger. Teatern var fullpackad från golfvet till taket. En mängd af den danska teaterns artister vi sågo bl. a. Folketheatrets direktör och flera artister voro här församlade, liksom pressen hitsändt flera representanter. Pjesen spelades i ett och samma rum, till hvilket dekorationen särdeles smakfull var målad af hr Grabow och hitsänd från Stockholm.