Signaturen «Arv. af S.»

Det har blifvit sagdt om Ibsens repliker, att de ofta äro som isbärg i hafvet: det finnes mera under än öfver vattnet. Än har det i hans diktarord legat ett symboliskt djup, som man icke sällan endast på aningens väg kunnat pejla, och än har en enkel replik, som jämt och nätt stikker upp öfver vattnet, vid närmare undersökning befunnits ha en mångbuktig undervattensstam, som nått ända ned till karaktärens botten. Och under en och annan fras har man äfven stött på oåtkomliga djup, för hvilka ingen lodlina räkt till.

Efter mystiken och sfinxtankarna i «Rosmersholm» och «Fruen fra havet» var det därför välgörande att åter få ett skådespel, som åtminstone till sin inre mening var klart och oförtydbart. I Hedda Gabler sättes inga tvifvelfödande problem under debatt; förf. har, såsom han själf i förväg antydde, endast velat skildra människor, och han har sörjt för, att hans löfte om en extra krydda bestående i en liten kraftdos «diaevelskap» icke häller kommit på skam.

Hedda Gabler är ett karaktärs- och ödesdrama, i hvars midt förf. stält en kvinna med något af en Hjördis', en Rebekka West's blod i sina ådror, en modern lady Macbeth eller Klytemnestra, hvars existensmöjlighet i en tid så rik på abnorma företeelser som vår, väl icke kan ifrågasättas.

I det rika galleri af kvinnogestalter den norske skalden skänkt sin samtid skall man förgäfves söka en karaktär, där skuggorna äro hopade tätare än hos den sistfödda: Hedda Gabler. Hos henne bryter knappast någon enda liten vänlig ljusglimt genom det tröstlösa mörkret.

Där hon går fram, följer ofärd tätt i hennes fjät. Hon kommer endast ondt åstad. Och det enda försonande draget i den dystra taflan är det intryck man får af att Hedda Gabler icke så mycket vill det onda i och för sig, utan liksom drifves framåt af demoniska makter, utan att kunna eller vilja göra motstånd. Hon är på en gång en kallt beräknande och impulsiv natur. Med hvilken ormaktig smidighet listar hon sig icke med sina hala ord till fru Elvsteds förtroendefulla bekännelse om hennes förhållande till Ejlert Lövborg. Här är hvarje ord buret af kallblodig kalkyl. Men då hon kommit under fund med hvilken makt Thea, denna «söde lille tosse» har öfver den enda man, som varit något för henne, då hela kopplet af svartsjukans och afundens blodhundar hetsa henne – då handlar hon nästan som om hon stode under något slags hypnotiskt inflytande, då bränner hon, liksom jagad af en vild, fanatisk hallucination, Ejlerts och Theas «barn», boken, hvartill den veka lilla kvinnan inspirerat det förfallna, men af henne återupprättade geniet; då räcker hon själf pistolen åt Lövborg, som fått «livsmodet og livstrodsen knaekket i sig» och ber honom begagna den. Hon är liksom magnetiserad af en fantastisk beundran för denne man, «som havde kraft og vilje til at bryde op fra livsgildet så tidligt». Hon känner det som «en befrielse at vide, at der dog virkelig kan ske noget frivilligt modigt i verden, noget, som der falder et skaer af uvilkårlig skönhed over».

Hon har det af Lövborg förlorade och af hennes man funna manuskriptet i sitt våld, hon har lifbojen, som kunde bringa honom frälsning, i sina händer, men icke en min förråder, att hon ett enda ögonblick skulle ha tänkt på att kasta den till honom.

Och när hon till slut står inför det svåra valet mellan offentlig skandal och hennes lågsinnade kurtisör assessor Bracks vanhederliga anbud, så väljer hon nästan instinktmässigt, oöfverlagdt utvägen att slippa välja och riktar general Gablers andra pistol mot sin egen tinning.

Det impulsiva draget i Hedda Gablers temperament har Ibsen för resten karaktäristiskt åskådliggjort genom den lilla episoden i 1:sta akten, då Hedda af en elak nyck gör sig lustig öfver den beskedliga tant Julles hatt och låtsar som om hon trodde att den tillhörde tjänsteflickan. Själf säger hon till assessorn som frågar, huru hon kunde vara så stygg mot den hyggliga, gamla damen: «Ja, ser De, – sligt noget kommer over mig ret som det er. Og så kan jeg ikke la' det vaere. Å jeg ved ikke selv, hvorledes jeg skal forklare det».

Denna kvinna, som bringar ofärd både öfver sig själf och andra, är i öfrigt, såsom redan ofvan antydts, utrustad med en nästan monstruöst rik kollektion af onda egenskaper. Hon är absolut hänsynslös, hård, isande kall, själfvisk i högsta potens, despotisk, ljugande och hycklande. Begreppen plikt, ansvar, samvete äro för henne fullkomligt okända, och hennes lidelsefullhet eger visserligen stark expansion, men ingen värmande glöd, ingen frimodighet och icke häller någon högsinthet.

Det finnes för denna vildvuxna kvinnosjäl endast en sak mellan himmel och jord som hon respekterar och fruktar, och det är: öppen skandal. Det är i grunden endast denna «feghet» som hindrar henne från att begå äktenskapsbrott mot den man hon nära nog endast tagit för att slippa honom.

Hon har en gång som ung flicka höjt pistolen mot sin «frejdige kamrat» Ejlert Lövborg, då han dref den mellan dem rådande förtroligheten för långt. Och det är nog så betecknande att Hedda Gabler på hans fråga: «hvorfor sköt De mig ikke ned som De trued med?» endast har det svaret: «så raed är jeg for skandalen!» Och i sammanhang härmed gör hon äfven en annan bekännelse, som i tydlighet icke lämnar någonting öfrigt att önska: «det, at jeg ikke turde skyde Dem ned – det var ikke min argeste fejghed – den aften».

Likasom Hedda Gabler skyr alt som kan få en bismak af yttre skandal, så har hon äfven konstruerat sig ett utvärtes skönhetsideal, som bland annat tar sig uttryck i ett par äkta Ibsenska slagord. Hon talar t. ex. om att göra slut på lifvet «i skönhed», en fras hvari Hedda endast ser den innebörd, att «befrielsedådet» bör ske med en viss yttre värdighet och grandezza.

Vidare säger Hedda upprepade gånger, att hon hoppas få se Ejlert Lövborg komma från assessor Bracks ungkarlsgille med «vinlöv i håret», hvari naturligtvis skall ligga en slags bakanal-symbolik, som väl innebär att personen i fråga har «livsmodet» uppe, – i den epikureiska bemärkelse Hedda ger detta ord. Någon poetisk stämning, som väl åsyftats, står dock icke att afvinnas detta uttryck, som genom sitt triviala återkommande nästan får ett komiskt skimmer öfver sig. Ett annat specifikt Ibsen-ord är det «kammeratskab i livsbegaeret», som, enligt Lövborgs utsago, förenade honom och Hedda Gabler.

Det kan, som af allting framgår, icke förnekas att Hedda Gablers karaktär erbjuder monstruösa sidor i en grad som man knappast varit van att finna i ett nutidsskådespel. Och en och annan skall nog känna sig frestad att anse teatern som orätt forum för demonstrerande af detta abnorma fall liksom mer än en granskare, för att komma ur dilemmat, tillgripit en förklaringsgrund för fru Gabler-Tesmans afskyvärda handlingar, som visserligen ur dramatisk synpunkt fördömer sig själf, – den nämligen, att i det ögonblick Hedda Gabler vågar språnget ut i det stora mörkret, icke ett utan tvänne lif gå till spillo.

Härmed må emellertid vara huru som hälst, säkert är att Ibsens dramatiska snille äfven i detta hans sista bizarra sensationsdrama manifesterar sig på ett glänsande sätt. I fråga om anläggning och ämneval hör väl Hedda Gabler icke till Ibsens yppersta värk, men mästaren spåras dock i hvarje scen.

Som man kunde vänta af ett skådespel med den genialt afvägda dramatiska stegring och den fint mäjslade dialog som karaktäriserar Hedda Gabler, höll stycket vid Svenska teaterns premiär i går intresset och spänningen hela tiden vid makt. Till den starka värkan dramat gjorde bidrog i icke oväsentlig mån det i sina hufvuddrag förträffliga sceniska utförandet. Fru Brander inlade mycken fin konst i den maktpåliggande och kräfvande uppgiften att förläna yttre gestalt åt denna kvinliga dämon Ibsen kallat Hedda Gabler. Den som minnes fru Branders grefvinna Zichya i Dora, den måste också medge, att fru B. eger många betingelser för att lyckligt gå i land med Hedda Gabler.

De allra flesta sidorna i Heddas karaktär kommo i fru B:s framställning godt till sin rätt. Det var endast ett drag, som icke pointerades tillräckligt, nämligen den isande kyla som strömmar en till mötes äfven i de ögonblick lidelsen får makt med Hedda Gabler. Fru B:s minspel var i många moment af utmärkt effekt och replikbehandlingen i flere scener, särskildt i andra aktens tête-à-tête med assessor Brack värd alt beröm.

Hedda Gablers roll är så dominerande att alla öfriga personer i stycket träda i andra planet. Fru Brander sekunderades emellertid mycket förtjänstfullt af öfriga rollinnehafvare. En ljus och sympatisk motbild till Hedda är fru Elvsted, en ömhjärtad och modig kvinna. Den tolkning fru Bruno gaf af hennes person andades rätt mycken värme, liksom det skygga, ängsliga draget i karaktären accentuerades utan öfverdrift. Af den naiva och pratsjuka, men godhjärtade och hederliga Jörgen Tesman gaf hr Berlin en synnerligen måttfullt hållen, men dock fullt karaktäristisk bild. Hr Berlins mask och yttre uppträdande var af förträfflig värkan. Hr Vahlbom hade förlänat Ejlert Lövborgs endast i ett fåtal scener uppträdande gestalt en mörk timbre och ett drag af dof, bunden lidelse, som väl öfverensstämde med figurens grundkaraktär. Hr Castegren hade i libertinen assessor Bracks roll icke någon vidare tacksam uppgift. Den ton hvari hr C. höll bilden låter dock godt försvara sig, om också en litet lifligare färg icke hade varit ur vägen. Hr C. hade äfven gärna kunnat anlägga en något mera karaktäristisk mask. Den älskvärda gamla fröken Juliane Tesman hade i fru Bergström erhållit en god framställarinna. I trotjänarinnan Bertes lilla roll var fru Precht väl på sin plats.

Iscensättningen var ypperlig.

Salongens nedre regioner voro till sista platsen fylda.

Såväl framställarinnan af titelrollen som öfriga i stycket uppträdande vunno publikens lifliga erkännande. Etter sista aktens slut måste de spelande flere gånger framträda. Åt fru Brander öfverräktes en magnifik blomsterbukett.