HEDDA GABLER.
(1890.)
Ibsen lär icke gilla, att man vid recensioner af hans arbeten lämnar någon utförd redogörelse för själfva deras innehåll; emellertid måste en omsorgsfull granskare så godt som ignorera detta hans ogillande, ty en kritik, som behandlar betydande och invecklade saker, måste anföra just de fakta, på hvilka den stöder sina dels beundrande, dels tadlande omdömen, och förefaller med nödvändighet, där så ej sker, obillig. Just genom försöket att reda upp den hos Ibsen ofta med stor skicklighet intrasslade härfvan framträda hans styckens både förtjänster och fel, och utan en dylik utredning blifver hvarje verklig granskning en omöjlighet.
General Gablers dotter Hedda har gift sig med stipendiaten Jörgen Tesman, och det unga paret återkommer just från sin bröllopsresa, när vi i första akten göra personernas bekantskap. Hedda, hvars blick uttrycker en «kold, klar ro», har varit bortskämd, omsvärmad af kavaljerer, van vid lyx; hon är både af uppfostran och trots benägen för stora utgifter; hon är, skulle man kunna säga, uteslutande estetiskt anlagd och afskyr allt «oskönt» samt därför ock den plebejiska huslighetens slit och släp. Hon har gift sig med Tesman, därför att hon «dansat sig trött» och därför att hon trodde Tesman skola blifva en litterär celebritet, hvilken möjligen ock skulle kunna på det politiska hållet göras till en storhet. Hon förefaller emellertid nu vid styckets början att vara alldeles utledsen vid honom och vid de «tarvelige vilkår», i hvilka hon genom giftermålet blifvit försatt; hon intresserar sig icke det minsta för sin mans släkt, och hon är snäsig mot den stackars beskedlige stipendiaten, som ock blifver tröttande genom sin filiströsa karaktär och sitt stereotypa, af Ibsen alldeles för ofta och med öfverdrift accentuerade uttryckssätt, hvilket alltid utmynnar i ett obligat: «Tænk det!» Med stor förmåga och med sin vanliga, högst märkliga blick för alla små detaljer har Ibsen redan i första akten dels gjort oss ganska förtroligt bekanta med dessa personer, dels ock förberedt den kommande krisen genom att i makarnes hem införa fru Elvsted, en hustru, som öfvergifvit sin man för att, drifven som hon är af oemotståndlig kärlek, uppsöka författaren Ejlert Lövborg, en snillrik man, hvilken lefvat ett dåligt lif men under fru Elvsteds inflytande lämnat sina rucklande vanor och skrifvit en bok, hvilken gjort stort uppseende och genom hvilken han, om han vill, kan göra Tesman den professorsutnämning stridig, på hvilken den senare gjort sig räkning och hvilken han nu mer än någonsin, för att kunna i någon mån tillfredsställa sin frus luxuösa tycken, behöfver. Denne Ejlert är icke någon för Hedda obekant person, och man märker genast, att hon, då hon hör hans namn, blifver djupt intresserad; i själfva verket har Ejlert varit hennes tillbedjare och, ehuru, såsom det vill synas, ingalunda för henne likgiltig, blifvit, när han varit alltför erotiskt närgången, af henne afvisad på ett för den unga damen mycket karakteristiskt sätt, nämligen med en pistol. Hedda Gabler tycks formligen svärma för pistoler; det är nu hennes egenhet alldeles som Tesmans egenhet är att säga: «Tænk det!» Det förefaller för öfrigt, som om Hedda med en viss skadeglädje erfore, att hennes mans utsikter till professuren blifvit något ovissa; rivaliteten mellan honom och Lövborg lofvar att blifva en «sport», som skall roa henne. Vi göra i första akten ock bekantskap med den hjärtegoda, uppoffrande fröken Tesman, stipendiatens faster, som gör sig så stora förväntningar om sin beskedlige men obetydlige brorson, och med assessor Brack, en äkta ibsensk typ, en förfinad rumlare, som är damernas riddare och lägger sina snaror för att få Hedda i sitt våld.
Andra akten öppnas därmed, att Hedda på sitt obesvärade sätt håller på att skjuta med pistol, och, när assessor Brack, som hart nära blifvit träffad, kommit oskadd undan faran men med skäl spörjer «Er De rent gal», med sitt älskvärda lugn säger: «Å, herre gud – traf jeg Dem kanske?» Heddas förakt för sin man, hvilken hon med en benämning, som, införd af Ibsen, nog torde blifva populär, kallar «et fagmenneske», d. v. s. en pedant, som uppdelar allt i en gång för alla färdiga «fack», uppenbarar sig cyniskt i hennes samtal med Brack; men sitt egentliga intresse får denna akt, när Ejlert Lövborg och fru Elvsted uppträda. Hedda koketterar för Ejlert, och Ibsen har med beundransvärdt mästerskap framställt, huru hon af kallt begär att få «makt öfver en människas öde» och draga Ejlert undan fru Elvsteds inverkan, narrar honom, som afsvurit glaset, att ånyo dricka, väcker hans misstro till fru Elvsted samt till sist förmår honom att med Tesman gå på ett supgille hos assessor Brack. Det hela är en grym lek; Hedda har en obetvinglig lust att ha «sine fingre i en männeskeskæbne» och missunnar fru Elvsted den roll af beskyddande, älskande väninna, som denna hittills spelat. I bottnen ligga väl ock både hos Hedda och framför allt hos Ejlert återstoder af gammal erotik; men medan Ejlert är den passionerade, har Hedda fullkomligt välde öfver sig själf, och det ser mellanåt ut, som ville hon locka Ejlert i fördärfvet för att han ej skall få professuren: Hedda är så underlig, och Ibsen har så sammangyttrat motiven, att man ej lyckas få hennes karaktär klar. Häri ligger ett estetiskt fel. Ty det är nog sant, att människan är «komplicerad» och att «sammansatta personligheter» kräfvas för det högre dramat; men det får dock icke gå därhän, att man stannar i villrådighet och allt svepes i mörker: det är just den store skaldens uppgift att göra motivens invecklade maskineri för oss genomskinligt. Det är detta, som Ibsen i sin sträfvan att mystifiera förgäter; skalden är ej sänd att fördunkla utan att förklara, och taskspeleriet blifver, hur skickligt det må vara utfördt, aldrig detsamma som skön konst. Emellertid låter Ibsen utvecklingen i stycket hvila på det öde, som Ejlerts manuskript till den epokgörande fortsättningen af hans lärda arbete får. Vi få nämligen i tredje akten höra, att rumlet hos assessor Brack fortsatts långt inpå natten, så att Tesman – underligt nog – ej kommer hem till sin bostad förrän klockan 7 på morgonen; Ejlert har varit öfverlastad, haft sammanstötningar med polisen, synts hos en viss «fröken Diana», ohjälpligt förstört sitt rykte och – borttappat sitt dyrbara manuskript, hvilket dock upphittats af Tesman. Hedda tager handskriften och bränner, när hon blifvit ensam, alltsammans, ark för ark. Äfven för denna handling synas olika motiv ligga till grund, dels det sällsamma begäret att få makt öfver en människas öde äfven med fara att förstöra det, dels den egoistiska önskan att befria Tesman från en litterär medtäflare och därmed trygga sin egen ekonomi samt ej behöfva lefva ett lif af för henne outhärdliga försakelser. Ty egoist är Hedda Gabler; hon vill aldrig höra talas om «sygdom og död», hon vill vara fri från att se något fult, något estetiskt oangenämt, och just i framhållandet af detta karaktärsdrag har Ibsen onekligen visat sig som en stor människokännare, ty denna art af estetisk egoism är utan tvifvel utmärkande för ett mycket stort antal personer. Det är blott skada, att hos Ibsen äfven detta drag öfverdrifves; det är oförnekligt, att pistolskytten Hedda, figurligt taladt, skjuter öfver målet, när hon lägger så stor vikt därvid, att en själfmördare skall skjuta sig i bröstet eller tinningen, emedan själfmordet annars blifver «oskönt»; man trodde annars, att dessa partier af kroppen bruka väljas, därför att skottet då har de största möjligheterna att omedelbart döda.
I den sista akten få vi veta, att Ejlert dödat sig eller – man vet ej hvilketdera – blifvit dödad med den pistol, som Hedda, jämte en demonisk uppmaning att begagna den, gifvit honom. Emellertid kan Hedda, då vapnet igenkännes såsom varande hennes, lätt blifva inblandad i ett obehagligt och komprometterande polisförhör om saken, och assessor Brack, den hänsynslöse sybariten, försummar ej att fästa hennes uppmärksamhet härpå, i det han antyder, att hans tystnad kan köpas till priset af Heddas heder. Hon löser sig ur denna konflikt genom det i detta drama så omtyckta medlet – pistolen; efter att ironiskt hafva upprepat Tesmans: «Tænk det!» och uttalat sin leda vid man och lif, dödar hon sig med ett skott, som icke är «oskönt» utan träffar tinningen, och den förbluffade Tesman ropar: «Skudt sig! Skudt sig i tindingen! Tænk det!«
Tidens och rummets enhet är i detta stycke strängt iakttagen, och de handlande personerna äro helt få. Det verkar därför strängt koncentreradt, formen är stram, dialogen mycket innehållsrik i sin afsiktliga knapphet. De tekniska förtjänsterna äro, som vanligt hos Ibsen, stora, och det behöfver ej sägas, att snillrika drag vimla; men tillika råder här det vanliga dunklet, och motiveringen är, såsom förut anmärkts, så oklar just därför, att många hvarandra motsägande förklaringsgrunder sammanblandats. Maktlystnad, diabolisk lust att leka med människor, svartsjuka, lifsleda och krass egoism bestämma Hedda Gabler; men skalden har alltid liksom i bakhåll mer mysteriösa bestämningsgrunder, och en bland dessa ligger antydd i Heddas gåtfulla ord, att hennes största feghet bestod däri, att hon icke långt för detta skänkt sig åt Ejlert (sid. 129) utan i dess ställe, måhända för konvenansens skull, afvisat honom med den dock i själfva verket bra litet konvenansenliga pistolen. Den mörkaste pessimism framskymtar ock i Heddas ord, att Ejlert «havt mod til at göre det, som – som göres skulde». I själfva verket är Hedda alltigenom motsägelsefull; hon är stolt men kan knappt säga ett sant ord; hon tycks älska Ejlert och är dock den, som, till en del af låga skäl, drifver honom till döden; karaktären blifver beslöjad, och det pikanta förstärkes genom att, såsom ofta hos Ibsen, fysiologiska omständigheter – här ett antydt och af Hedda med ovilja betraktadt hafvandeskap – medverka. Något samvetskval känner Hedda lika litet som i allmänhet Ibsens hjältar och hjältinnor; de verka med ett slags automatisk men onaturlig nödvändighet. Och vid underrättelsen om Ejlerts död erfar Hedda inga inre förebråelser; den tragiska nemesis ligger för henne blott däri, att Ejlert funnits skjuten i fröken Dianas budoar och skjuten «i underlifvet».
Ibsen säges hafva i detta arbete, utan skymt af tendens, velat teckna «efter lifvet och verkligheten». Men för det första våga vi betvifla, att verkligheten kan erbjuda en motbild till Hedda Gabler; enskilda drag kunna nog vara sant återgifna, men den psykologiska komplexen af dessa drag är orimlig. Och för det andra skall den dramatiske skalden göra hela konstverket begripligt, ej obegripligt; han skall låta oss ana ett sammanhang i sin skildring och därmed äfven ett sammanhang i människolifvet, i tingens gång. Hans mikrokosmiska skapelse skall afspegla makrokosmens lagar. Här finnes intet af detta. Här förekomma nog h är och hvar saker, som slå oss genom träffsäkerhet; men de äro icke sammanbundna till en enhet, som gifver intryck af sanning. Bisarreriet blifver icke djupsinnigt genom att gifva sig en min af djupsinthet. Och dock – mundus vult decipi! Vi äro öfvertygade, att mången äfven denna gång skall prisa «kejsarens nya kläder», som ej finnas till, och att mången skall i denna camera obscura tycka sig finna oändligt mycket, som icke existerar. Och hvem vet, om ej den genialiske förevisaren själf skall le sitt ödsliga löje öfver publikens – det stora barnets – godtrogenhet? En sådan mästare som Ibsen i den dramatiska dialogen, i tekniska fyndigheter, i vissa illusoriskt naturtrogna småsaker har ej på långliga tider funnits; med sitt öfverlägsna sätt att sköta dessa medel kan han få människor att tro hvad som helst. Men medan hos grekerna och Shakespeare lifvets mening, heliga lagar framblicka, synes oss Ibsens dramatiska diktning på senare tider, midt under all teknisk fulländning, förete en tröstlös tomhet, en hemsk godtycklighet, och knalleffekten från Hedda Gablers pistoler påminner oss alltför mycket om åtskilligt hokus-pokus vid trollkonstnärers prestationer.