...
Emellertid var publikens intresse fäst vid Ibsens Hedda Gabler, som skulle ges på Runebergsdagen. Det blef dock uppskjutet på en dag för att gifva rum för ett i sista minuten hoplagadt fosterländskt program, därvid tvänne sufflörer hade sit ord så godt som hela tiden med i laget. Det har, egendomligt nog, på sista tiderna ej varit den svenska teaterns vana att hålla Runebergsdagen i hälgd genom något de patriotiska känslorna väckande program, egnadt åt skaldens minne. I fjol gafs på den 5 februari Tavaststjernas «Affärer», visserligen en glädjande företeelse, men ej af någon särskild betydelse för Runebergsdagen. Åren förut har representationen på denna dag väl inledts af en för tillfället författad prolog, men eljes för det mesta varit främmande för dagen och dess betydelse, hvilken egentligen blott firats af finska teatern, som äfven på ett värdigt sätt högtidlighåller Z. Topelii af svenska teatern helt och hållet förgätna födelsedag.
«Hedda Gabler» har vid sitt första uppträdande i bokform i vårt land ganska odeladt mottagits med reservation, på samma gång det uttalats att stycket på scenen möjligen, om det spelades väl, kunde göra spännande värkan. Hedda Gabler har från barndomen en afundsjuk och elak karaktär samt är dessutom öfverspänd och öfverdådig samt raffineradt sinlig; hon är god vän med den utsväfvande kandidaten Lövborg, och det är hennes njutning att locka honom att i detalj skildra sina utsväfningar. Så förfaller Lövborg alldeles i dryckenskap, och Hedda gifter sig för att bli försörjd och i förhoppning på ett luxuriöst lif. Men efter det koketta lifvet som ogift råkar hon därvid in i en absolut ödemark af ledsnad, ty under bröllopsresan har hennes man ej tanke på annat än arkivforskningar, och efter hemkomsten lefver han också blott för sina luntor. Hon vantrifs i äktenskapet, och likgiltigheten för mannen har nära släktskap med förakt. Oaktadt tanken på att möjligen blifva mor fyller henne med afsky och vämjelse, kan hon ej dölja för sig att hon befinner sig i ett dylikt stadium, och detta i förening med däraf härflytande fysiska störingar gör hennes nervsystem så spändt, att hon synes färdig att kunna företaga sig hvad som hälst. På denna resonnansbotten dallra sedan hennes känslor och stämningar under styckets gång. Hennes bemödanden att störa förhållandet mellan Lövborg och Thea och att störta honom åter i dryckenskap må kanhända af Ibsen vara afsedda att föreställa något begär att herska öfver ett människoöde; hur de än utsmyckas med tal om vinlöfskrans i håret, så göra de dock endast samma obehagliga intryck, som då drinkarn sätter brännvinsbuteljen för ett barns mun blott för att se dess osammanhängande beteende under ruset. Hvad sedan följer är ej häller i motiveradt sammanhang, så vidt det angår Hedda. Hon visar sig ej ledas af någon som hälst impuls, som skulle göra det konsekvent af henne att ej rädda Lövborgs framtid och lif genom att återge honom det som förloradt ansedda manuskriptet. Än säger hon sig handla för sin mans skull, hvilken hon ju föraktar, än af något slags hat mot manuskriptet, emedan det är en produkt af Theas och Lövborgs gemensamma flit. Och blott liksom för nöjet att tycka sig höra knallen af ett pistolskott, som gör slut på ett människolif, uppmanar hon honom till själfmord. Något annat motiv får, som sagdt, åskådaren ej intryck af, liksom hennes eget själfmord egentligen ej är slutet på hennes andes våldsamt utkämpade strid, utan åstadkommet af en samvärkan af en mängd obetydliga impulser, främst nervositet och ledsnad. Genom att dramats hufvuddrag sålunda äro svaga framstå detaljerna på sina ställen så mycket mer tomt dekorationsmässiga. Detta gäller särskildt de Ibsenska slagorden «vinlöfskrans i håret», «låt det ske i skönhet», «lifskrafvet», «goda kamrater» o. s. v., och de spår af en djupare dold ledtråd för Heddas handlingssätt, hvilka kunna skönjas här och hvar samt särskildt i slutet, då Hedda säger sig ej vilja svara på den af Brack framkastade förmodan att Lövborg varit för henne mer än hon ens velat tillstå för sig själf, flyta ej tillsammans till ett redigt, hennes handlingssätt bestämmande motiv, som skulle framkalla en medveten, oppositionell kamp mot de förhållanden, i hvilka hon intvingats.
Till följd af denna rollens beskaffenhet kunde fru Brander själffallet ej häller afvinna densamma intresse i den grad, att hennes spel skulle burit upp stycket. Dessutom har fru Brander en mycket begränsad minskala för djupare själstillstånd, isynnerhet för det tärande, långa själslidandet. Det förstås att om Hedda Gabler återgifvits såsom bärande på en djup sorg öfver ett ideal, hvilket hon ej fått se förvärkligadt, och en pinande, förtviflad känsla att blifva mor i ett äktenskap, som är henne lika motbjudande som innehållslöst, så skulle såväl medkänslan för henne blifvit varmare, som ock bilden af hennes själslif konsekventare, än skalden själf utarbetat den till.
Jörgen Tesman är, likasom Lövborg och Thea, fullt konsekvent tecknad. Så är också fallet med hans tant, hvars evinnerliga begär att pyssla om folk gjort det alldeles naturligt för honom att blifva en konfys narr, som nästan blott tänker på sig själf och i öfrigt är halft pjollrig. Hr Berlins Jörgen var ett helt och harmoniskt arbete, men han gjorde honom nästan altför sluddrig, så att man hade svårt att förstå att Hedda alls kunnat gifta sig med honom. Hr Wahlbom gaf en god bild af Lövborg.
Rafaël Hertzberg.