JOHN GABRIEL BORKMAN.
(1896.)Bankchefen Borkman har, långt innan handlingen i det stycke, som bär hans namn, tagit sin begynnelse, gjort försnillning, utstått fängelsestraff och kommit på fri fot. Hans fru, hvars bild redan i första akten träder klart för vår syn, är en hård kvinna, och hennes stolthet gör henne skoningslös mot den brottslige maken. Hela hennes intresse samlar sig nu kring sonen Erhart, om hvilken hon hoppas, att han skall återupprätta familjens anseende. Men om denne Erharts hjärta får hon föra en svår strid, i hvilken hon icke segrar. Striden står mellan henne och hennes syster Ella Rentheim, hvilken senare, när skandalen inträffat, tagit vård om Erhart. Men det är icke blott dessa två, som slitas om Erhart; bankchefen när och underhåller för egen räkning förhoppningar, att han och Erhart tillsammans skola återförvärfva åt huset Borkman penningar och makt. Icke heller fadern vinner seger. Erhart, för hvilken lifslyckan ter sig i en älskad kvinnas person, reser sin väg från släkten tillsammans med en fru Fanny Wilton, som är sju år äldre än han och blifvit skild från sin man.
I den andra akten göra vi bekantskap med bankchefen, hos hvilken man ej kan spåra någon ånger öfver den begångna förbrytelsen men väl en djup dysterhet öfver den förlorade maktställningen. Han har ännu själfmedveten stolthet; han söfver sina skrupler, såframt han äger några, och han hoppas alltjämt, att banken skall finna honom oumbärlig och återkalla honom. Han anser sig, som undantagsmänniska och finansiellt snille, höjd öfver den moral, som gäller för småfolk. Hade han blott haft åtta dagar på sig, så skulle han hafva betäckt hela balansen; nu har han däremot blifvit förrådd af en vän, som dragit saken i ljuset. Hans penningspekulationer skulle annars hafva lyckats, och han skulle då hafva skapat stora industriella företag, hvilka kunde spridt välstånd vida omkring. Mycket väl utförd är i denna akt skildringen af umgänget mellan den afsigkomne Borkman och den beskedlige, likaledes afsigkomne dilettanten Foldal, som inbillar sig vara skald. Men hufvudvikten i denna akt faller dock på karakteristiken af bankchefens och Ella Rentheims förhållande till hvarandra. Ella har älskat John Gabriel Borkman, men han, som en gång älskat henne tillbaka, har för länge sedan uppoffrat henne för att vinna makt. Detta är i Ellas tanke hans egentliga dödssynd, den synd «som aldrig kan förlåtas». Samtalet dem emellan är mästerligt utfördt.
Hos Borkman, som var en genialisk men äfventyrlig finansman, finnes ett annat drag, som något omtöcknar hans bild och gör densamma mycket sammansatt. Han är en fantast, en svärmare, som talar om «malmens» sånger i djupets dolda riken, om dess trängtan att komma upp och tjäna människorna; det var de i jordens inre «dolda millionerna», som lockade honom den gången, då han begick bankförsnillningen. Detta fantastiska drag hos Borkman strider mot hans annars skarpa, flinthårda väsen och är så starkt utprägladt, att man nästan börjar tro honom hafva varit rubbad och otillräknelig i brottets ögonblick. Slutet af stycket är mycket gripande och har en sorgsen poesi. Borkmans och Ellas vandring i vinternatten, hans känsla af omöjligheten att återvinna penningar och makt, Ellas ord, att just detta är för honom det bästa, bägges brustet sjukliga tillstånd, hans plötsliga död – allt detta verkar med underbar kraft och förfärande vemod.
I replikerna inlägger Ibsen, som vanligt, en uddighet eller en sarkastisk bitterhet eller en djupsinnighet, som rycker dimmor från bråddjup i människosjälen och där uppdagar afgrunder. Samma repliker äro stundom torrt komiska, fulla af människoförakt.
Man skulle emellertid kunna, med allt erkännande af det ypperliga i teckningen af Ella, fråga, om den psykologiska analysen af Borkman själf är alldeles naturlig. Kan en man, som gjort och genomgått det, som han gjort och genomgått, vara så fri från ansvarighetskänsla och samvetsförebråelser? Var han redan i brottets ögonblick så fri från betänkligheter? Det tyckes så; men därmed förlorar han något af sitt intresse, ty en förbrytare utan all ansvarskänsla är föga ägnad till tragisk hjälte.
En egendomlighet i detta drama är ock, att katastrofen inträdt före dess början, hvadan handlingen i allt, som gäller hufvudpersonen, redan är nästan undanstökad och lämnar plats för en själsmålning, hvilken, det medgifves, är fjättrande nog. Kollisionen gäller i stället Erhart, om hvilken modern, dennas syster, fadern och ändtligen den segerrika Fanny kämpa; med mycken styrka och ironi visas, huru Ella rivaliserar med fru Borkman samt hellre, om så skall vara, afstår Erhart åt en tredje, än hon lämnar honom åt sin syster.
Det är stora höjder, dit Ibsen för oss upp i snöyra. Men på dessa höjder är det kallt och ödsligt. Detta märkliga sorgespel skall knappast, hur genialiskt det är, kunna glädja eller värma någon enda själ. Allt är tröstlöst, lifvet är intigt, människorna sorgbetungade eller usla – sådant är totalintrycket.