LITTERATUR.
IBSEN, HENRIK, John Gabriel Borkman. Skuespil i fire akter. Kjöbenhavn 1896.
Otvifvelaktigt ha de täta leden af Ibsens beundrare glesnat vid dennes experiment på de borgerligt-sociala lifsområdena. Hans makt är fortfarande stor, men åtskilliga inkast ha dock gjorts och göras mot hans ofelbarhet i allt – utom tekniken, där mötes han ännu af allmänt erkännande.
Och däri ligger också, enligt mitt förmenande, hans styrka. En sådan exposé af de handlande personerna, som gifves oss, exempelvis i detta hans sista stycke, John Gabriel Borkman, det är någonting så snillrikt att, sedan Moliéres tid har ingen så kunnat handtverket och känt scenens villkor. Äfvenså äro de två första akterna alltigenom glänsande, med mättade repliker, och ej ett ord i onödan.
Ibsen är virtuos, och det är vituosens glädje som gör honom personligt tillstädes för oss, för resten den enda glädje och det enda personliga som finnes i hans senare verk! – Han njuter af att laga till sin anrättning, allt ifrån det hopträngda tidrum han begagnar sig af – här i J. G. Borkman 6 til 7 timmar – ända till afrundningen af sista replikskiftet. Att fullt behärska sin uppgift skänker skaparglädje, och i den mån uppgiften ligger i det tekniska, behärskar han den fullkomligt.
Men han delar med andra virtuoser faran att göra virtuositetens mästerskap till sitt mål. Uteslutande estetiskt anlagda sinnen känna sig äfven i hans senare arbeten fullt tillfredsställda af hvad de få, men för oss andra arma nödställda människor, som icke kunna låta bli att i allvarliga debatter komma med våra etiska kraf, för oss är han en hård nöt att knäcka. Till och med då teckningen är så enkel, så rättfram och utan all symbolik som i John Gabriel Borkman, så gör det hela ett tomt, ihåligt intryck, och vi vända oss besvikna mot författaren och fråga: hvartill? hvarför? Lik en insektsamlare spetsar han sina offer på deras respektive nålar, och låter dem där sprattla till vår uppbyggelse eller – plåga.
I John Gabriel Borkman sprattlar hvar och en af de handlande personerna under olika villkor på själfvets nål. Borkman har långt före styckes början fallit offer för sin egen maktlystnad. Hans hustru Gunhild har ej minsta skymt af känsla för honom eller för något utom sitt eget orättvisa lidande. Hennes syster Ella, af Borkman uppoffrad i ungdomen för maktens ernående, rufvar ännu öfver minnet af sin försmådda kärlek och sitt förlorade lif. Sedan man gjort dessa tre äldres bekantskap, hälsar man med förtjusning ungdomens inträde på scenen i den unge Borkmans person. Här ligger ljusningen, här ligger framtiden, tänker man. Men – han rymmer fältet med det frivolaste fruntimmer, som någonsin införts på scenen, och, lämnar i hänsynslös jakt efter «Livsglæden», mor och fostermor.
Men allt detta är ju rimligt och naturligt då det är «själfviskhetens tragedi» (såsom John Gabriel Borkman blifvit kallad) som målas. Kanske ! – Och likväl – hvarje sund människa vill gärna icke endast pinas af de lidandes lidanden, utan ock kunna medlida. Och medlidandet väckes af det gemensamt mänskliga; blir detta åsidosatt, känna vi oss oberörda. Vi stå också helt oberörda inför dessa människors lidanden, vi sakna gemensamhetskänslan med dem. Icke därför att de icke äro sannt tecknade, men emedan vi endast få skuggsidorna af dem.
Ett undantag härifrån utgöres dock af Ella Rentheims personlighet, i synnerhet sådan hon uppträder i de båda första akterna.
«Hvad är det för ett visst något», skrifver C. J. L. Almquist «som så ofta fattas i skaldeverkets teckning, men som finnes hos hvarje lefvande och gör den intressant? Det är sammanhängandet med det gudomliga; och som gifves kvar ännu, till och med hos den elaka, bildande äfven honom till en intressant varelse, ehuru hans onda derföre icke upphör att vara förkastligt. Så får en skildring blott sitt inre höga och oförklarliga sken, om det gudomliga, som på sitt vis finnes i hvarje individ, lyser där på ett sätt som det skall. Vi intagas då. Annars icke, ohjälpligen icke.» 1
Innerst i hvar människa, huru bortkommen hon än må vara, bor en förmåga att glädjas åt det goda och rätta. Får denna glädje, denna sympati intet till lifs, så känner man sig otillfreds och oväl. Vi söka ovillkorligen: skuldmedvetande hos brottslingen, offervillighet hos kärleken, och hos ungdomen, skam, blygsel, rodnad åt hvad som är att rodna öfver. Vi begära det icke i positivt uttalade åsikter eller i handling, – vi begära det endast som möjligheter.
Visserligen tager Ibsen i slutscenen af John Gabriel Borkman ett anlopp till försonande, då han låter de båda systrarna räcka hvarandra handen vid Borkmans lik, likasom han i «Lille Eyolf» låter altruismen spela in i sista scenen. Ett försök som redan där väckte mycken glädje och tillfredsställelse, t. o. m. hos dekadenslitteraturens anhängare. En rörande inkonsekvens hos dessa, men som ger bekräftelse åt mitt påstående att innerst i människan, äfven hos den mest bortkomne estetiker, dväljes ett behof att få glädja sig åt det goda.
Dock röjer sig, enligt mitt förmenande, ej så liten tafatthet i dessa försök att återvända från svartmåleriet. Tekniken sviker honom, och man märker huru han offrar åt en positivitet som är honom främmande.
Det är vi förhäcklade idealister, vi, som gå ikring «med den ideale fordring i baglommen», som göra opposition mot Ibsens senare diktning. Icke som konstverk, ty denna diktning är till det mesta i detalj fulländadt utmejslad, men mot dess andliga kraft och värma. Ty i stället för att mana oss framåt, tar den oss med snillets härskarmakt för bröstet och håller oss tillbaka; i stället för att säga oss, att det finnes ett näste äfven för oss, huru vingklippta vi än flaxa omkring, jagar den oss ut på vildmarker, där vi lätt komma vilse.
Det är ej nog att med snillets blixtar belysa de mänskliga förvecklingarna, – mörkret blir blott så mycket starkare efteråt – man måste ock bestå något af kärlekens och barmhärtighetens solljus däröfver, ty det tränger djupare; och huru stark och djup Ibsens diktning är, gör den sig dock skyldig till hvad vi för paradoxens skull kunna kalla ytlighet, så länge den endast behandlar förvecklingarna och ej – sammanhanget.
Åtminstone ter den sig så för oss idealister, hvilkas tro är, att det att sträfva, äfven med risk att gång på gång svika och svikas, är bättre än att icke sträfva. Utan ideal ingen sträfvan, – utan sträfvan intet lif.