Teater och Musik.
Vasateatern.Henrik Ibsen: «Kungsämnena».
Om det förunnades en teaterledare att bland alla svenska sceners personal välja ut eliten, skulle han ändå icke kunna samla en trupp, färdig och mogen att spela «det stora dramat». Än mindre finnes det någon enskild scen som är fullrustad för dylika poetiska äfventyr. Det blir alltid ett vågspel att söka föra fram skaldeverk där gamla tiders hjältar skola träda fram på tiljan, men enda medlet att åt den svenska scenen fullt återbörda denna gren af dramatisk konst är dock en oförskräckt och trägen följd af dylika vågspel.
När alltså Dramatiska teatern spelar «Hamlet» eller «Fru Inger», Vasateatern «Mäster Olof» eller «Kungsämnena», har kritiken särskildt stora skäl att minnas huru intet dömes för sina fels skull utan för sina förtjänsters skull. Och hvad nu «Kungsämnenas» framförande angår är det icke svårt att se förtjänsterna. Med mera stil och smak i fråga om dekorationer och kostymor, med ett fintligare tillgodogörande af en liten scens resurser har kanske aldrig något stycke uppförts i Stockholm. Och ser man på den mängd af helt små, men därför ej oviktiga roller som måst besättas skall det erkännas att äfven de som röra sig på mycket främmande mark dock göra sitt allra bästa. Att t. ex. fröken Magnusson redde sig som hon gjorde med Inga kungamoder var nog för många helt öfverraskande, och andra liknande fall kunde lätt påvisas. Men intresseradt arbete och klok ledning kunna stundom uträtta underting.
Emellertid är «Kungsämnena» ju icke ett sådant stycke där ensemblen dominerar, det fordras också mycket af hufvudrollernas framställare. Om man då först tänker på hr Svennbergs Skule, så ger den nog en ståtlig bild af den djärfve, ärelystne höfdingen, historiens Skule. Men Ibsens lyriske grubblare, så nobelt antydd redan i första scenens: «Såg du, han hade Sverres ögon när han talte?», af honom ger hr Svennberg icke mycket. Rollen dess ideala framställare hade utan tvifvel varit Swartz fordrar ett spel i en ofta dämpad ton och med den finaste nyansering; med det högljudda maner hvari hr Svennberg denna gång råkat in kan ingen göra Skulekaraktären rättvisa. Enstaka detaljer visa nog äfven på en riktigare uppfattning särskildt i fjärde akten har hr Svennberg lyckliga ställen, men det är ej denna riktiga uppfattning som dominerar. Kanske skall det komma därhän.
Hr de Wahl ger Håkon ungdomligt, varmt och öfvertygadt. Men han glömmer rätt ofta att kungavärdigheten kan taga sig mera slående uttryck än ett högröstadt målföre, och hans unge konung får därigenom mindre af naturlig adel än han borde ha. Ett rätt typiskt exempel på de antydda bristerna i hrr Svennbergs och de Wahls spelsätt lämnar deras scen i tredje aktens andra tablå, där de fina nyanserna gång efter annan drunkna under dialogens fornordiska forte.
Jatgeir skald har i hr Olsson en lycklig tolk, som vackert återger den underbart vackra scenen i fjärde akten. Som Peter präst visar hr Hillberg junior en odisputabel begäfning. Hans röst lämnar ännu åtskilligt öfrigt att önska, men den bör kunna upparbetas. Däremot hör det till sällsyntheterna att en ung man med så liten scenvana finner så omedelbara uttryck för starka stämningar, utan att ändå slå öfver i löjliga rusningstag. Kanske se vi här en af de få som verkligen skola lyckas uppbära ett stort konstnärsnamn.
Fröken Gottschalk spelar drottning Margareta med känsla och behag, anmärkas kan dock en viss benägenhet att sjunga på orden. Fröken Lundeqvist ger Ingeborgs lilla scen varmt och enkelt, och fru Håkansson säger Sigrids repliker med värdighet och kraft, om man än kunde tänka sig gestalten mer individualiserad.
Och så till sist, hufvudet högre än allt folket, hr Hillbergs bisp Nicolas. Mask, rörelser, stämma, hållning, allt förenar sig här till en helhet af den finaste karaktäristik. Den sluge prelaten af odalsläkt, hvars osynliga hand så länge leder det helas trådar Lundestad är en af hans ättlingar på sidolinien kan väl ej återges mera illusoriskt. Särskildt den underbara tredje akten tål godt jämförelsen med åtskilligt af det bästa man får se till och med på kontinentala scener. Man har gjort hr Hillberg den skomakarrealistiska förebråelsen att han där spelar med för mycken kraft. Det gör han alldeles icke, han spelar endast så som Ibsen skrifvit, medan det naturligtvis blefve rent meningslöst att låta en scen som denna gå i ett beständigt aftagande. Någon fysisk omöjlighet för lifslågans uppblossande kort innan den slocknar lär för resten ej heller finnas; att en intensiv vilja och kan en vilja vara intensivare än bisp Nicolas? till en tid kan förläna nya kroppskratter är hvarken obekant eller öfvernaturligt. Åt denna intensiva vilja, förenad med fegheten, slugheten, ärelystnaden och dödsfruktan, ger hr Hillberg uttryck af en så skakande styrka, en så förfärande kraft att åskådaren ryser af fasa. Man kunde citera replik efter replik och erinra om hur minspel, röst och allt följas åt, man vore frestad att söka skildra själfva dödsögonblicket, där skådespelarens och iscensättarens konst enas till en bild af fasa, som hör till de mest gripande scenen kan framte. Men sådant låter sig nu en gång ej beskrifvas. Man kan endast uppmana en hvar som har något sinne för det stora på tiljan att icke försumma detta tillfälle. Det är säkert många år sedan svensk scenisk konst framtett något i sin art så fulländadt, gripande och stort som Emil Hillbergs bisp Nicolas.