ROSMERSHOLM.
(1886.)Det är i allmänhet svårt att lämna en kortfattad redogörelse för innehållet af Ibsens dramer; han är nämligen såsom författare i ovanlig grad «koncis», det finns hos honom nästan ingenting till öfverlopps, hvarenda replik har sin betydelse, och det hela är sammanträngdt. Det dunkel, som mot eller snarare med författarens afsikt bredes öfver en del för den rätta uppfattningen af saken ganska viktiga karaktärsdrag, och framför allt det dunkel, som trots smärre antydningar i allt väsentligt täcker författarens egen grundåskådning af lifvet, göra det ännu svårare att öfversiktligt framställa byggnaden af hans konstverk. Undertecknad har icke en utan flera gånger såsom granskare sökt bortrycka slöjan och visa, hur ihålig, hur sofistisk, hur paradoxal Ibsen såsom dramaturg ofta särskildt på senare tider visat sig; däremot måste man hysa oförställd beundran för hans tekniska skicklighet, hans mästerskap i dialogen och den rikedom af smådrag, hvarigenom han vet att gifva sina karaktärer objektivitet, sina bilder åskådlighet. Sofismen framträder tämligen tydlig i «Dukkehjemmet», där pliktbegreppet snedvrides och Noras åtgärd att lämna hus och hem framstår i ett falskt ljus af ädelhet och samvetsömhet; men den är icke mindre tydlig i «En folkefiende», hvars utfall mot majoriteterna nog vinner en del fåkunniga partimäns bifall men där själfva idéen om förhållandet mellan majoritet och minoritet är mycket ytlig, eftersom minoriteten förmenas vara sanningens förtrupp och alltid hafva rätt, medan verkliga förhållandet är, att både minoritet och majoritet kunna hafva såväl rätt som orätt och faktiskt än varit sanningens, än lögnens sakförare. Ibsen tillspetsar gärna motsägelserna på ett bestickande men fullkomligt orimligt sätt. Mer fri från dylika spegelfäkterier var «Vildanden», men dess fruktansvärda pessimism, dess hesa ugglelåt utöfvade en mer ödslig än lyftande och renande verkan. Ibsens sista verk, «Rosmersholm», är i dramatiskt afseende, i karaktärsteckningens djup, i anläggningens storartade säkerhet nästan öfverlägset allt, hvad den snillrike men gåtfulle författaren på senare tider lämnat i allmänhetens händer. Att man äfven här ofta går på osäker mark och ofta lämnas i ovisshet om åskådningssättets verkliga innebörd, det är nog lika tydligt, som att det etiska problemet, under all skenbar stränghet, i åtskilliga punkter är lösligt uppfattadt; men å andra sidan har den psykologiska analysen ofta en demonisk styrka, och i uppränningen, förberedelsen, utvecklingen af den dramatiska handlingen finner man en scenisk virtuositet och insiktsfullhet, hvilka skulle förvåna, såvida man ej vore så van att hos Ibsen i dessa afseenden se det mest underbara åstadkommet.
Johannes Rosmer har varit präst men lämnat sin befattning, och han lefver nu på sin egendom; hans hustru har, påverkad, såsom det påstås, af sjukligt lynne, svagsinthet och sorg öfver sin barnlöshet, kastat sig i kvarnforsen och drunknat. Hans hus förestås af den begåfvade Rebekka West, hvilken redan under hustruns lifstid vistats hos familjen ock haft tömmarna öfver det hela. Ännu kan Rosmer emellertid ej förmå sig att gå öfver kvarnforsen; Rebekka tycker, att detta visar svaghet, men rosmersholmsboarne äro i allmänhet svaga för inbillningar och skrock, fantasilifvet har hos dem dystra drag, och «en hvit häst» spökar för syn och drömlif. Annars har Johannes Rosmer under Rebekkas inflytande blifvit ganska upplyst och frisinnad, har mist sin barndomstro och yrkar på en obegränsad frihet i politiskt och religiöst afseende. Hans antipod i detta afseende är den som en bornerad pedant tecknade rektor Kroll, hvilken vill bekämpa de radikala rörelserna, är missnöjd med den liberala tidsriktningen och gärna önskar vinna Rosmer till bundsförvant i kampen. Då Rosmer vägrar samt upplyser Kroll, att han omvändt sig till en friare uppfattning, så kommer det till en brytning mellan de bägge vännerna, en brytnin g hvilken Rebekka, i sin ifver att Rosmer skall intaga en bestämd ställning såsom frihetsvän, påskyndat. Krolls fel är, att han med stark ofördragsamhet förmenar alla dem, hvilka icke äro ortodoxa, vara i sedligt afseende vacklande och tvetydiga, att han gärna hos de konservativa ser idel ljus och hos de liberala idel mörker; ett annat fel är, att han, blott freden och det skenbara lugnet kan bevaras, icke tager det så noga med Rosmers uppriktighet utan, endast han kan förmå denne att icke kompromettera sig såsom radikal, gärna vill låta udda vara jämnt. I allmänhet framställes han som en kämpe för «konventionalism». Men äfven hos Kroll och i hans uppfattning finnes åtskilligt, som är sant. Eller synes icke erfarenheten sedan gifva honom rätt, då han antyder, att ett öfvergifvande af barndomstron i de flesta fall medför osäkerhet jämväl i sedligt afseende och att man därmed åtminstone förlorat den bästa stödjepunkten? Och om Ibsen gifver en af sina vanliga ironiska snärtar, när han låter Kroll klaga öfver att i skolan det just är de mest begåfvade gossarne, som smittats af de radikala idéerna, så får väl den saken stå för författarens räkning. Rosmer kan emellertid ej dela Krolls föråldrade uppfattningssätt. Rosmer vill hädanefter ägna sitt lif åt bemödandet att «frigöra sinnen och luttra viljor», han vill, alldeles som Ibsen själf för någon tid sedan uttalade, göra menige man «till adelsman», det vill säga förädla folket. Denna frigörelse och luttring skall ske genom människornas egen kraft, «ty någon annan finnes icke». Kroll, som hittills varit god vän med Rebekka, börjar nu ana, att det är hon, som står bakom Rosmer och ingifvit honom de moderna idéerna om «frigörelse» på alla områden. Han har nog icke heller så orätt i dessa förmodanden; men å andra sidan har Ibsen med stor skicklighet beskrifvit, huru han i sin politiska fanatism genast slår öfver från godtrogenhet till misstro och hos politiska meningsfiender snart vädrar dålig moral. I den andra akten få vi något närmare upplysningar om det verkliga förhållandet med Rosmers aflidna hustru och hennes bortgång; vi begynna åtminstone att komma sanningen på spåren. Det visar sig nämligen nu, att den döda frun, långt innan Rosmer meddelat henne själf någon kännedom om sitt börjande fritänkeri, haft kunskap därom; det visar sig, att hon velat gå bort ur lifvet för att ej hindra en förening mellan Rosmer och Rebekka, hvilkas sympati för hvarandra hon sett men hvilkas kärlek hon, alldeles mot verkliga förhållandet, anser hafva ledt därhän, att Rebekka skall blifva moder. Om dessa fru Rosmers farhågor komma upplysningar såväl omedelbart från Kroll, hvilken en gång fått den olyckligas förtroende, som från redaktör Mortensgård, för hvilken hon, i oro att pressen skulle börja syssla med förhållandet, ifrigt förnekat Rosmers och Rebekkas förvillelse, men med en ifver som kunde gifva illviljan anledning till misstanke, att det dock ej var så helt med saken, utan att makan endast för Rosmers skull ville hafva den dold och öfverskyld. Huru har då i all världen den aflidna kunnat komma på dylika misstankar, då förhållandet mellan Rosmer och Rebekka synes hafva varit ett rent vänskapsförhållande, som visserligen var alltför förtroligt för att fru Rosmer ej skulle känna sig sorgsen och lida af att se sig försummad för en annan men ej heller i någon mån var orent? Ja, ännu kan Rosmer ej besvara den frågan för sig själf; men han intages nu af ett djupt medlidande med den bortgångna, inser, att hon måste hafva lidit af det andliga företräde, han visat Rebekka, och förebrår sig att därigenom hafva varit en ofrivillig anledning till hennes död. Han känner sig ej längre fullt skuldfri, ej alldeles fri från samvetsförebråelser, och detta förlamar nu hans handlingskraft och hans mod att kämpa för den ofvan nämda «frigörelsens» sak. För att emellertid göra slut på ett halft förhållande och återfå klarhet, friskhet och glädje, föreslår han Rebekka giftermål. Hon visar först liflig glädje men vägrar sedan på det bestämdaste, och med denna hennes gåtfulla vägran slutar andra akten. Åskådarens eller läsarens uppmärksamhet är nu till det yttersta spänd, och den tredje akten skall medföra en närmare utveckling och afveckling af frågorna. Vid skärskådning af sitt flydda lif börjar Rosmer finna, att det ideala vänskapsförhållande, som redan under hustruns lif ägt rum mellan honom och Rebekka, kanske i själfva verket var kärlek, fast han icke gifvit den slumrande känslan dess rätta namn; det har i alla händelser varit ett andligt äktenskap, grundadt på gemensamhet i lifsåskådning; han känner, att redan detta var ett brott, ty det kränkte hustruns rätt. Rebekka, som har en helt annan uppfattning af sakens moraliska betydelse och som anser den fria böjelsen hafva rätt att i dylika fall lagstifta, pinas af dessa Rosmers samvetsskrupler och finner dem utskott af en gammalmodig lifsbetraktelses åldrande träd men manas nu, då hon ser Rosmers själstillstånd, att bekänna kort, och hon gör det med all önskvärd öppenhet. Af hennes mun får man nu veta, att det var hon, som, i hopp att kunna göra slut på Rosmers äktenskap och förmå hustrun till själfmord, först väckt hennes uppmärksamhet på Rosmers fritänkeri och vidare, mot bättre vetande, intalat henne, att ett sinnligt förhållande förefanns mellan maken och Rebekka. Dessa saker äro visst icke de enda, som den till utseendet kalla men under en lång tid af verklig brånad behärskade damen har på sitt samvete: ur de ibsenska reticenserna och antydningarna framgår, att Rebekka, själf ett oäkta barn, före sin bekantskap med Rosmer stått i oloflig förbindelse – med sin naturlige fader, hvars faderskap dock den tiden var henne obekant. Man kan i nutidens dramer ej reda sig utan att tillgripa onaturliga laster, hemliga sjukdomar (se «Gengangere»!) eller incest. Man kan annars tycka, att Rebekkas skuldregister var stort nog genom hennes nedriga och med framgång krönta försök att drifva Rosmers hustru till själfmord; men Ibsen, som gärna hopar moln på moln, är ej af den tanken, och han gör Rebekkas bild än hemskare, på samma gång han synes ägna hennes frihetskärlek och radikalism en hemlig sympati. Hon visar ej ånger och säger uttryckligen på Krolls fråga därom, att ångern är en sak, som hon nog skall «klara med sig själf». Men «klarandet» af dylika saker sker ofta genom förödelse och förstöring; så ock här. Af fjärde aktens samtal mellan Rosmer och Rebekka framgår klart, dels att han, efter hennes länge drifna hemlighetskrämeri och ränker, ej längre tror på henne, om han ock fortfarande älskar henne, dels att han genom hennes brottslighet mist all tro både på sig själf och på det goda i lifvet, dels ändtligen – hvad man icke så afgjordt hade väntat – att hon själf «genom de rosmersholmska inflytelserna» fått sin energi försvagad, ej längre tror på möjligheten att bereda Rosmer någon glädje, känner hela styrkan af de makter, man mot sig uppbesvärjer genom att bryta andra band och kränka andras rätt , och ej ens i ett rent vänskapsförhållande mellan sig och Rosmer kan se en skymt af hopp och försoning. Nu sväfvar man visserligen i fullkomlig ovisshet, huru Ibsen fattar de mycket omtalade «rosmersholmska» inflytelserna. På Rosmersholm kunna ju, säges det oss, barnen hvarken skrika eller skratta; alla lynnen äro där tunga och allvarliga, hvilket utvisar, att atmosfären där är tryckande. «Rosmerssläktens» lifsåskådning «trälbinder», men man får tillika höra, att den «adlar»; den «adlar», men den «dräper lyckan». Hvad skall nu detta betyda? Äro de «rosmersholmska» idéerna nedärfda traditioner af pietet och laglydighet, hvilka måste betraktas som, i all sin ädelhet, konventionella? Eller äro de uttryck för något evigt och oförgängligt, hvilket man ej kan våldföra utan att begå ett våld mot allt heligt? Äro de endast relativt eller absolut berättigade? Äro de endast vackra fördomar? På dessa frågor lämnar naturligen Ibsen, insvept i sin underliga astrologmantel, sin mystifierande själftillräcklighets med kabbalistiska tecken utsirade kåpa, intet besked. Men för oss, som icke känna afgjord benägenhet att buga oss för dunkla anspråk, synes det tämligen klart, att Ibsen i sin åskådning af de djupaste frågorna slites mellan minnen från Kierkegaards dystra religiositet – den enda form, under hvilken Ibsen tyckes vilja betrakta kristendomen – och tämligen naturalistiska funderingar om «ärftligheten» af religiösa idéer och fördomar. Alltnog, slutet på visan blifver, att Rosmer, som känt sin tro på Rebekka skakad men fortfarande är med hela sin veka själ bunden vid henne, vill hafva ett bevis på hennes sannfärdighet och trohet samt därför uppmanar henne att, likasom hustrun gjort, vandra vägen till kvarnforsen. Han är själf besluten att dela hennes öde, och det är ovisst, hvilkendera som här lockar den andra: de dragas af ett gemensamt öde, af hemlig magnetism och göra bägge ända på sitt lif, i det de kasta sig i strömmen. Rebekka antyder, att hon härmed skattar åt den «rosmersholmska» världsbetraktelsen och finner sig böra «försona hvad hon brutit». Enligt hennes egen mer fördomsfria betraktelse gifves det ingen synd och därför ej heller någon försoning: hvar och en har rätt att göra allt hvad han kan och gitter. Om nu, såsom sannolikt är, dessa mycket omtalade och mycket dunkla «rosmersholmska» idéer skola betyda den gamla kristendomens uppfattning, så kan Rebekka visserligen hafva rätt däri, att kristendomen fäster vikt både vid synd och vid försoning samt ingalunda skattar den naturliga obundenheten eller det geniala subjektets frihet till allahanda hugskott och synder såsom något riktigt; men hon och Ibsen hafva däremot alldeles orätt, om de föreställa sig, att enligt denna lifsåskådning ett själfmord någonsin kan försona någonting. En helt annan sak är, att lifvet väl för Rebekka och för Rosmer, efter hvad de genomlefvat, måste synas svåruthärdligt. Vore deras själfmord att betrakta som ett fruktansvärdt intyg på den inre ödeläggelse, dit ett libertinistiskt fritänkeri, när det är förenadt med missaktning af andras heliga rätt, leder, då vore om slutet intet annat att säga, än att det innebär en tragisk konsekvens. Men Ibsen, som på det hela taget visar sympati för Rebekkas idéer och hånar de gamla «fördomarna», står ej på den botten, att man med skäl kan tillägga honom en sådan uppfattning af etisk tragik, och därför stannar man äfven denna gång, såsom hos honom så ofta är fallet, i villrådighet om hans verkliga mening. Och om denna lära vi ej heller få någon upplysning genom de utläggningar, med hvilka den öfverspände men af Ibsen på grund af hans slafviska beundran och upprepade knäfall högt värderade granskaren Robinson förmodligen kommer att på sitt något känslosamma språk inom kort undfägna allmänheten.
Det dunkla stycket är emellertid genom vissa djupa karaktärsmålningar, genom enskilda drag af divinatorisk iakttagelse och genom den sceniska byggnadens styrka gripande. Lyckade äro äfven de bifigurer (se t. ex. Mortensgård och Brendel!), med hvilkas beskaffenhet vi här ej kunna närmare syssla. Stycket är ej så maskstunget som «Gengangere», men det är lika ohyggligt. En hemsk ironi kretsar däröfver, liksom öfver alla skapelser af den store skaldens dystra fantasi. De vandra sin egen bana, dessa kometer; när man ser dem, anar man olycka. I alla händelser utvisa de, att något är i olag, och de äro betydande alster af en hög, brusten, underlig, gåtfull men i ock med gåtor koketterande intelligens.